Vi som trodde att det går att “hitta tid” såsom alla tjatar om (var då? under mattan?) men sannerligen så rinner tid ut och bort, aldrig runt som på en urtavla. Kanske anser du liksom jag att den blå klockan, … Read the rest of this entry
Vecka två var ganska vedermödig i sig. Inte tänka! Titta på vackra tavlan: Jag ser något slags madam med lockar av trä; hon tjänstgör även som mångdubbel fröken ur. Vad ser du? Jag lägger märke till att visarna pekar åt … Read the rest of this entry
Dansföreställningen i koreografi av Efva Lilja, Män emellan, handlar om män som tränar konstsim ihop (ovanligt!) och finns även som spelfilm (Allt flyter) och dokumentär, Män som simmar. Det hela tar plats på Forsgrenska simhallen på Medborgarplatsen och är en kul miljö och ett kul grepp. Dans i vatten och män som ska spränga gränser. Typ.
Men för varje minut av föreställningen och alla gränser som sprängs så vattnet stänker tänker jag mest på hur förbaskat mycket mer intressant koreografen Lilja är. Hemma igen går jag direkt in på hennes hemsida och hittar cv:t. Här är en del – som säger allt, egentligen.
”Vardagen är full av rörelser. Livet i sig är rörelse. Den komplexitet som själva levandet rymmer kräver en koreograf. Att konfronteras med obegripligheter hör till vardagliga utmaningar att genomleva. Frågor om makt och identitet i relation till kropp, rörelse och performativitet, är det som triggar de tankar och bilder som genererar nya processer i sökandet efter mening. Jag arbetar med rörelsen. Jag tecknar. Jag skriver. Jag gör koreografi. Koreografi ger en möjlighet att synliggöra, kanske tydliggöra, själva meningen. En slags dissekering av levandets olika beståndsdelar och därefter en montering av det som kan ge helt nya insikter, bilder och förlopp i politiska, sociala och filosofiska sammanhang. Ett kulturellt kitt i vår tids förändringsprocesser.”
Föreställningen har djupa drag av det hon skriver bara det att, förlåt för att jag använder uttrycket, föreställningen är mer urvattnad. Efva Lilja är vad som är intressant i detta vattenbad.
De senaste två åren har jag gått mer sällan på dans än jag egentligen velat. Jag har längtat men min längtan har inte fått gehör. Har haft två små barn att lägga om kvällarna och när jag nu börjar gå på vad dansscenerna erbjuder kan jag inte säga mig ha koll. Det blir dessutom ett mer grovhugget urval och jag tar stora produktioner och de tillfällen till dans som ges.
Bounce borgar för succé
Så är det när jag går på premiären av Fredrik ”Bounce-Benke” Rydmans street-uppsättning av Svansjön på Dansens hus. Med mig är en kollega som inte tidigare varit på dans och jag är säker på att han inte kommer att bli besviken. När lamporna efter föreställningen tänds säger han mycket riktigt att det här är något alla kan se och tycka om. Med sin bredd tilltalar den en stor massa, det är ingen så kallat svår dans vi ser.
Föreställningen är en publiksuccé redan innan premiären, biljetter har sålts så att de nästan är slut fram till sista datumet i februari. Dagarna efter premiären kommer pressmeddelanden om att extraföreställningar är att vänta. Nu har en nypremiär lanserats. 2013 kommer uppsättningen igen. Trycket är stort.
Svansjön gör mig euforisk
Eufori. När lamporna tänds efter den dryga timmen dans på Dansens hus stora scen är jag euforisk. Dansen har spridit så mycket energi. Min granne bredvid konstaterar att detta nog är årets föreställning. Hon är recensent och har sett det mesta på dansscenen 2011. Hemma laddar jag ner musiken och lyssnar intensivt i flera dagar. Det är bara bara bara den musiken de dagarna. Sen börjar euforin lägga sig. Jag hör ”Benke” intervjuas angående föreställningen och färgen börjar flaga. Känner mig lättköpt och nästan lite lurad av den färgsprakande Svansjöns yta. Det är inte det att den inte är bra, men det är som att detta efteråt jag befinner mig i inte fortsätter göda känslan jag har direkt efter.
Svansjön i den nya tappningen har några riktiga höjdpunkter och de stavas: Jennie Widegren. Robert Malmborg. Daniel Koivunen. Mario Perez Amigo.
Jag är förmodligen galen som börjat på en jättetavla. Det nya året har börjat med buller och sång, allting svävar i det osäkra blå, konstmarknaden är ett konspiratoriskt skämt, framtiden likaså. Således ska här målas! (Glittret i bilderna får ni … Read the rest of this entry
Varför är min hjärna inte blomkål?
Gratinerad, med skinka på,
och översållad av tålmodigt krypande vinbergssnäckor?
Varför skulle den inte bättre
lösa mina bekymmer?
Nattens timmar, minuter är
verkligen få, och många
en ny sorts klocka behövs, som ser
avstånd på korta och långa
sekunder; och mäter på ögonblick när
tiden den tröga mot samma tid bråda
tiden för mig och tiden för er
och skillnaden mellan oss båda.
“Jag har så svårt att höra vad du säger!”
“Men du, det beror ju på att
• bina
• mullvadarna
• sångvalarna
• och raketforskarna
bygger bon i dina öron!
• Och deras grottmålningar
mellan trummhinnan och snäckan
påverkar akustiken i ditt öra
och gör det svårt att höra.”
Rimsmed: Joakim Ceder
REFLEKTION. Det är en blåsig och blöt kväll i början av oktober jag tar mig till Operan i Stockholm för att se dessa två baletter av Jean-Christophe Maillot och Nils Christe: Altro anto och SYNC (urpremiär 2006 och 1996). Sophies mamma, från förskolan där Oskar går, ingår i ensemblen så jag bestämmer mig för att hitta henne.
Jag sätter mig i det varma sammetsklädda sätet bredvid det äldre uppklädda paret. Mannen tuggar på en halstablett och kvinnans mäktiga parfym landar och det pirrar djupt ner i tårna på mig. Så blir föreställningen till och jag upplever den såhär:
Jag öppnar mina ögon.
Jag öppnar mina ögon på riktigt.
Jag öppnar nog hela mig, för plötsligt kan jag ta in mer än rörelserna på scenen, allt inom räckhåll slukar jag via mina ögon, mina öron, min mun, mitt hår och min hud.
Jag känner hur mäktig rörelse kan vara.´
Detta när jag ser Altro Canto.
När ljuset tänds noterar jag i programhäftet att Karl Lagerfeldt gjort kostymen 2006. Männen bär kjol och kvinnorna byxor. Läser några dagar senare i en recension att det märks, att det är daterat. Jag tänker också på det. Ingen revolutionerande handling vilar i att klä man i kjol/kvinna i byxa. Inget av det stör dock dansen, uttrycket.
I pausen tar jag mig upp till Guldfoajén och dricker ett stort glas champagne. Sitter i denna pampiga sal och är tyst medan jag berusar mig. Folk sorlar på.
Inför SYNC slår jag mig återigen ner vid mannen med Läkerol och kvinnan med parfymen. Vi stirrar på scenduken (de samtalar, jag lyssnar). Så faller den och vi med.
SYNC (synkronisering). Dressen för de kvinnliga dansarna består av rött upptill och svart nertill.
Tajt.
Det är en kvinnornas dans, de är i numerärt överläge med tolv mot nio män. Männen smälter mest in i den väldiga ståldekoren som samtliga dansare då och då slingrar sig kring.
Snyggt.
På scen stormar det, formeras det och exploderar det. Jag spanar efter Sophies mamma – vad är det hon heter nu igen, hon som gav mig numret till kiropraktorn, som hela baletten går hos, när jag fick ryggskott och föll ihop som ett korthus den där eftermiddagen när jag hämtade min son på dagis. Kiropraktorn visade sig vara en trollkarl från norra Sverige och jag tackade Sophies mamma med en blombukett dagen efter.
Jag ser henne inte i scenvimlet. Nästa gång vi ses svassar våra barn mellan våra ben medan vi pratar.
Jag går hem, möter det blöta och blåsiga vädret igen. Temperaturen ute har fallit.
Någonting inuti skriker
ikapp med örats flöjter
skriande smärtsamt spänd är
tråden som livet hänger på.
Hjärnan är full av tankar
som envist tänker sig själva
Jag skriver detta enbart
för att få tiden att gå.
Så fungerar ett kylskåp
att värmen ger det kalla
och kylan växlas med värmen
och det onda tas med det goda
och det goda förtas inte alls.
Tyvärr är jag inte ett kylskåp.
Tack dagen
som blev bättre än jag trodde
Tack mörkret
som döljer mina sorger
Tack vännerna
som tändes som lyktor längs stigen
alldeles självmant, när jag inte visste det.
Rimsmed: Joakim Ceder
En liten nebulosa. (c) NASA.
Richard Dawkins är den radikalaste metafysiker som jag känner till. Han är på ytan emot all metafysik, och det är en bra början; annars skulle hans tro på darwinismen (som är ofantlig och täcker alla aspekter av allting) inte ha någon plats. Till och med Universum är darwinist! (Universum har rimligen läst Om arternas uppkomst.) Förnöjt (i Illusionen om Gud) citeras en Lee Smolin som menar att universum förökar sig, och att deras fysikaliska egenheter är (om jag förstått detta rätt) är att likna vid gener; och de universa som har bra egenskaper bildar nya babyuniversum, kanske genom svarta hål som bigbangar någonannanstans.
Här har själva Skapelsen börjat med en alltför våldsam smäll. Så småningom uppstod i samma vresiga rymd organismer, växter och djur som bara kan leva och frodas på andras bekostnad, och till sist vi: Det är helt enkelt omöjligt för en människa att handla utan att alltid riskera att såra någon, allt hon skapar måste göra någon annan illa – det är helt enkelt är naturlagarnas fel! Arvssynden i kosmobiologisk skepnad. Människans tillkortakommanden är således mindre ett fall för psykologer, sociologer och poliser än astronomer och raketforskare. För vi kanske helt enkelt befinner oss i fel universum?
Ditt ansikte är inte ditt ansikte.
Dina former skiftar, ogripbara
fladdrar för min syn som en hägring
skakande i hettan,
dina själar fladdrar som sjalar i stormen
— ditt ansikte är inte ditt ansikte —
Ingen av dig är du.
Jag vaknade, redan halvuppäten av en orm
Som i sin tur omslingrades av en tioarmad bläckfisk
Som höll på att bli slukad av en val.
Allt skedde dock med de bästa intentioner.
Blicken som satte min själ i brand;
En gång under en pannluggsfläta
En annan ovan Vintergatan av fräknar
— men vilken ögonfärg?
Mörkgröna, mossbruna, blå?
Så intensivt jag minns — ingenting!
Rimsmed: Joakim Ceder
