Jag har gått på Depeche
Mode-konserter sedan 1988, då jag var 17 år och bodde i Los Angeles.
Ungdomens obändiga entusiasm och sökandet
efter upplevelser gjorde att konserterna blev en sorts kulmen av intensiv
närvaro och hyllning till vår tids musikhjältar – Depeche Mode.
Depeche Mode är bandet som
lyckats överleva sig självt och fortsätter att spela konserter. De har varit
aktiva sedan 1980, då en grupp kompisar från Basildon i
England började spela trallvänliga synthpopslåtar. Bandet har erövrat världen med hittar som ”Just Can’t Get Enough” och ”Master and Servant”. Den sista synthskivan de gjorde är Black Celebration,
Och redan på den visade bandet
tendenser att låta de mörka känslorna ta över i musiken. Vemod, tristess, hjälplöshet. Depeche Mode har aldrig undvikit jobbiga teman, men tagit sig an dem
på ett lättsmält sätt. Underbara ironier har levererats i form av låtar som ”Everything Counts” och ”People are People”. När jag växte upp på 80-talet så var Depeche Mode ohotade kungar på synthhimlen. Det var egentligen bara
syntbanden Yazoo och Erasure med Vince
Clarke, en
tidigare medlem i Depeche Mode, som var i närheten.
Det
märktes i publiken att det är min generation (70-talister) som först och främst lyssnar på Depeche Mode, eller åtminstone betalar drygt 500 kronor för att se
dem på konsert. För mig var det första
gången jag gick på konsert på Stadion och jag tycker att det fungerade utmärkt.
Den varma sommarkvällen och de vajande flaggorna med St. Erik
på fick mitt stockholmshjärta att slå många extra slag. Stadion är en mycket vacker arena.
De
senaste albumen Violator
och Playing the Angel faller inte mig på läppen. Det är de tidigare
låtarna från 80-talet jag vill åt. Men
man kan inte säga annat än att bandet lyckas riva av konserten på ett
välregisserat sätt. De tre grundmedlemmarna Martin
Gore, David Gahan,
och Andy Fletcher fick hjälp av en trummis och en pianist. Det fungerade mycket bra, och för en inbiten
synthare så är det alltid roligt att höra en rocktrummis
damma till pukorna till riktiga synthklassiker, som enligt personliga fördomar
borde levereras helt elektroniskt. Stadion var fullpackad
av "trettisar" som ville se sin ungdoms hjältar visa
att de inte har gett upp. Jag kunde finna tillresta från
hela Europa på vägen in till arenan. Jag föredrar faktiskt
Stadion framför Globen efter detta uppträdande.
Underbar sommarhimmel är en mycket effektfull bakgrund till ett
band. Det var kul att se Depeche Mode igen;
troligen min tionde konsert med dem.
Sångaren Gahan anstränger sig verkligen för att ge oss
en positiv upplevelse.
Fredrik Jörgensen