|
Intervju med Frida Hallgren vid
Stockholms Stadsteaters höstpresentation den 23 augusti 2006 Frida Hallgren
ska just lämna Stadsteatern när min kollega och här illustratör försiktigt
stannar henne och frågar om vi får ställa några frågor. ”Javisst!”, svarar
hon glatt. Vi sätter oss i en skinnsoffa i närheten och jag förklarar kort
att vi skulle vilja ställa några frågor som Marcel Proust en gång formulerade
som ett personlighetstest. Jag berättar att idén vidareutvecklats av Bernard
Pivot, och senare James Lipton. Hon verkar inte ett
spår skeptisk och jag tänker att mitt rätt pretentiösa upplägg kanske inte är
helt fel. Frida Hallgren är påtagligt upprymd och på bra humör. Hon har just
medverkat i ett litet avsnitt ur En midsommarnattsdröm på stora scenen. Jag
har inte sett föreställningen som hade premiär förra säsongen och fortsätter
även i höst fr.o.m. den 10 oktober t.o.m. den 31 december. Nu kan jag boka
upp åtminstone en kväll före jul. Ja, det var en kul stund då Frida Hallgren
och Andreas Kundler lekte loss i sovsäckar. Kort
efter vi parkerat oss i soffan kommer den vänliga och hjälpsamma presschefen
med Ann Petrén. ”Jäklar, vi hade ju frågat henne också, hur kunde jag glömma det?”,
funderar jag under lätt panik. En av Sveriges mest uppskattade skådespelerskor
osäkrar och bränner av en blick som pulveriserar mitt fuskbygge till
självförtroende.
Favoritdygd: ”Behandla
andra som du vill behandla själv.” ”Ät inte för
mycket glass.” Favoritegenskaper hos en man: ”Humor,
ansvarstagande, ödmjuk, bra självförtroende” Favoritegenskaper hos en kvinna: ”Samma som för
män” Idé av lycka: ”Harmoni, att
vara nöjd och samtidigt nyfiken” Idé av lidande: ”Rädsla” 
Frida Hallgren
svarar snabbt, engagerat. Jag blir lite överrumplad av hennes sprudlande och
rastlösa sätt. Mina anteckningar börjar se ut som om jag försöker testa att
pennan funkar. Av regissören Annette Norbergs presentation av Rickard III tidigare
under morgonen kläcker jag idén att nu vore nog tillfälle att offra min bil
för en bandspelare. Fyndigt värre. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos
dina vänner: ”Humor,
lojalitet, nytänkande” Om du inte var dig själv, vem skulle du
vilja vara: ”Min syster
Hanna” Var vill du bo: ”Sverige,
Stockholm” Favoritblomma: Här svarar hon
vad jag bland mina huvudfotingar senare uttyder som
”rauklarna”, måhända menade hon Gotlands
landskapsblomma. Favorifärg: ”Blå… röd! Nej
… turkos! Ja, turkos är min favoritfärg.” Favoritförfattare: Om jag träffar
Frida Hallgren igen kanske jag kan reda ut vad ”Burklekar”
egentligen heter. Frida Hallgren
tänker noggrant när hon svarar på frågorna som nog verkar banala. Kanske hon
känner visst medlidande efter den så kallade dubbelbokningen med Ann Petrén.
Jag blir lite stressad över att hela stadsteatern nu nästan tömts på folk.
Presschefen tittar till då och då, undrandes om vi inte är klara snart. Jag föreslår
att vi hoppar över några frågor. Frida Hallgren protesterar inte. Jag skummar
snabbt igenom mitt block och favoritmålare,
favorithjältar och hjältinnor i verkligheten, karaktärer i historien du mest
ogillar, favoritnamn får ge vika åt de fyra sista. Favoritpoet: ”Laleh” Favoritkompositör: ”Cindy Lauper” Hur känner du dig nu: När hon inte
hittar orden undrar jag ”Uttråkad?”. ”Nej!”. Hon förklarar att hon just kommit tillbaka till Sverige
från vad jag tolkar som ett gästspel i Tyskland. ”Jag känner mig väldigt
inspirerad!” Frida Hallgren är på panghumör. Vilka mänskliga brister/tillkortakommanden
har du mest överseende med: ”Okunskap” Efter Prousts
formulär frågar jag fritt om vad hon vill med sitt skådespeleri. Jag undrar
om det är något särskilt hon vill nå ut med till sin publik. Hon svarar
övertygande att det är jätteviktigt för henne att känna att hon kan påverka
människor genom sitt yrke. Det självklara exemplet förklarar hon är ”Så som i
himmelen”. Hon får mängder av tacksamma och lyriska brev från beundrare som
tackar för hennes insats i filmen. Bevisligen människor som tagit djupt
intryck och som haft en stor upplevelse. Hon betonar att forma rollen och
budskapet ofta är en kamp mellan henne och regissören. Det kan vara svårt
ibland att få igenom sin vilja, säger Frida Hallgren. I ”Så som i himmelen”
tycker hon det viktigaste budskapet är att stå upp för sig själv och att inte
låta sig tryckas ner. ”Det finns tyvärr så många som är bra på att trycka ner
andra”. Möjligheten att påverka, menar hon, hänger
förstås ihop med rollen. I En midsommarnattsdröm tycker hon det centrala är att
utstråla en väldig lycka och kärlek till livet, att ta vara på varje stund
och leva för idag. Jag är
förundrad över att hon svarar lika engagerat på vad hennes favoritfärg är som
på vad hon vill kommunicera till sin publik. Som obetydlig skribent i
sammanhanget blir jag smickrad. Frida Hallgren frågar aldrig vilken tidning jag
kommer ifrån. Hon förstod att jag hade något slags journalistiskt roll, det
räckte. Presschefen ger till slut upp och ber Frida Hallgren stänga igen när
vi är klara. Jag tackar till slut så mycket för att hon tog sig tid och
önskar lycka till. Frida Hallgren ler, studsar upp ur soffan och försvinner. Thomas
Lundqvist |
