min höghuspojke.

min pojke
han var som höghusen precis innan städerna
vildvuxen
fallfärdig och stenhård
men nästan vacker i skymning

de sa att han var ett maskrosbarn

min pojke
blev tidigt lämnad ensam och jag visade aldrig för honom vem jag var

vi var aldrig de som somnade bredvid varann

jag såg inte hur han blödde
och jag tog aldrig hans hand

jag skrek och stängde in mig och han försvann allt längre bort

det verkade så enkelt i drömmen
jag ville göra ny fart på hans gunga
leka med fingrarna i hans hår
plocka honom en hel värld
och han skulle komma till min famn

men när jag vaknade
hade jag tappat alla år
och betongväggarna växte allt högre mot himlen

min höghuspojke
stelnade till en förstadsman
och jag vet inte hur man gör när man drar tillbaka tiden

men jag har sett hur han springer
barfota kring höghusen om natten
letandes sina förlorade

maskrosår.