Det du tar upp Joakim är ju en evig fråga som aldrig får ett slutgiltigt svar. Men jag tror att vi aktivt väljer vilken väg vi vill försöka ta oss fram på. När det gäller barnuppfostran har man ju som vuxen ett ansvar, detta begrepp, ansvar, är ju någonting som rör sig parallellt med begrepp som fakta, naken sanning och sakernas natur.

Ansvar inbegriper att försöka bestämma hur man vill ha verkligheten, inte att rätta sig efter hur verkligheten vill ha mig och de omkring mig. Även om verkligheten säger en siffra kan jag säga en kvalitet, två saker som inte går att jämföra, i valsituationen bär jag ansvaret och jag styr tolkningen av verkligheten.

Som att måla en tavla, det du liksom jag gör ibland. Man kan ha målat två tavlor man tycker lika mycket om fast på olika sätt. Den ena för att den är rolig, den andra för att den är outgrundlig.

När man sedan skall diskutera värdet på tavlorna hamnar man ju alltid i problem. Hur skall en kvalitet kunna kvantifieras, kan man egentligen värdera allting? Det finns konstverk som anses ovärderliga. Kan man sätta ett pris på en människa? Är inte varje människa ovärderlig, i alla fall inför sig själv och sina närmaste? Skulle jag kunna ge ett pris på mina barn? Nej ingen frisk människa skulle prisge sina barn eller hur, inte ens mot allt guld i världen?

Begreppet värde implicerar någon form av kvantifiering, en möjlighet att jämföra två värden. Kanske frågan om människans lika värde är felställd, det kanske bör vara så att det är en falsk fråga. En jämförselse mellan två oändliga värden blir det inte meningsfullt att säga att de är lika mycket värda eftersom ingen kan mäta det oändliga.

Sedan kan vi i historien se människor som vi anser vara onda, värdelösa. Men det är en annan sak och det berör inte mina barn M och M, för de är de mest värdefulla och goda människor som finns...

-- Albin Axén
kommentera gärna:
albin[a]slynglar.com