En knöl är en knöl...

Ingmar Bergman har nyss dött och ingen kan väl ha undgått att förstå att han var en stor man. Så stor att till och med hans fel och brister på något märkligt sätt blott blir en tillgång, något lite kokett hos mannen som man kan nämna i alla dessa krönikor och minnesteckningar som förärats Regissören den senaste tiden. Det framkommer (om man inte visste det sedan tidigare) att Bergman kunde vara fruktansvärt otrevlig, att människor omkring honom kunde gå i rädsla för att han skulle få ett utbrott, att han var självupptagen och ansåg sig stå över andra . För att inte tala om hur han genom åren betett sig mot alla kvinnor, som dyrkat honom. Både manliga och kvinnliga journalister beskriver i lätt imponerade ordalag hur Bergman svek den ena kvinnan efter den andra. Han hade sällan varit gift länge innan han skaffade sig en ny ung älskarinna, gärna när den frun var höggravid. Hans beteende ledde naturligtvis till tragedier för kvinnorna och barnen han lämnade bakom sig, men den mänskliga aspekten förefaller ingen ha reflekterat över. Skall man göra omelett måste man knäcka ägg, skall man skapa kinematografiska mästerverk får man acceptera att en och annan knäckt männsiska lämnas efter vägen, tycks man tänka.

Att Bergman ansåg sig stå över andra och krävde de mest märkliga saker är något som imponerat på många skribenter. En beskriver glatt att Bergman bröt mot allemansrätten genom att bygga murar vid stranden i närheten av sitt hus på Fårö. Klart att Bergman kunde göra så, han var ju ett geni, och stod alltså över lagar som gäller oss andra, tycks man tänka. I ett ofta refererat citat koketterar Bergman med att han krävt ett eget "dass" på varje teater han arbetat vid. Självklart har han fått det också, ty ingen vågar uppenbarligen säga emot ett geni. Och tanken att ett självupptaget geni skulle behöva använda samma dass som andra anställda tycks vare sig ha föresvävat Bergman eller någon i teaterledningen.

Bisarrast av alla som hyllar Bergman är kanske Anders Westgårdh i Aftonbladet, som skriver att Bergman inte vände streckkoden åt kassörens håll när han handlade! Westgårdh menar det bildligt förstås, att Bergman sket i konventioner. Men vad som tydligen är svårt att förstå för Westgård och andra, är att det faktiskt är olika saker att bryta mot konstnärliga konventioner och att bryta mot mellanmänskliga, som att visa omtanke om den som sitter i kassan och kanske har förslitningsskador på grund av alla felvända varor på kassabandet. Man behöver inte vara ett svin för att vara en stor konstnär. Och man blir defintivt inte en mindre konstnär om man visar omtanke om personalen i snabbköpet.

Man kan tycka att Bergmans person inte är relevant, utan att det är hans insatser som regissör och författare som bör räknas. Det är naturligtvis en riktig åsikt, och hans verk kommer tvivelsutan att överleva minnena av hans person. Men eftersom hans person är så intimt sammanvävd med hans skapande, och inte minst för att ingen verkar kunna skriva om Bergman utan att även diskutera hans person, finns det skäl att mana till viss tillnyktring. Man måste faktiskt kunna acceptera att ett knölaktigt beteende inte blir mindre knölaktigt bara för att det är Sveriges största regissör som är knölen. Man måste kunna inse att Bergman, som alla andra, hade både goda och mindre goda sidor, inte försöka få även de dåliga sidorna att framstå som något genialiskt.

Men det verkar finnas en mekanism hos många Bergmanbeundrare, som gör att de inte kan låta bli att se det som om ljuset från den stores oevre liksom sprider sig och även lyser upp den stores person och allt runtom kring honom, vare sig det är gott eller dåligt. Men detta är snarare att bländas av ljuset än att se klart.

Anders Hedman