Vid vattnet bakom stadshuset. Jag får syn på några turister och blir så full i skratt. Kan inte låta bli att associera dem med fåglarna som struttar omkring i parkerna. Dom tar några vingliga kliv framåt. Stannar. Kikar nyfiket framåt, sen bakåt, vrider därefter huvudet ut mot vattnet, för att till sist göra en tvärt helomvändning och med gapande mun stirra upp mot husfasaden. Ett par till fågelturister struttar fram. Nu står alla tre och gapar. Som om de såg heliga Jungfru Maria stiga ner från himlen. Plötsligt sticker de ner sina näbbar i turisthandboken. Jo då. Riktigt viktiga grejer det här! Och så åker kamerorna upp.

Olé!

- Stefan Larsson

Jag ser blått. Jag har vant mig vid röda skynken som böljar från fasaderna — protest mot utförsäljning — men sedan igår, från Fjällgatan, kan jag även rapportera blå. De vajar i uppror och trots — de vill inte att lägenheten ska ägas av ett hyresbolag utan av — en bank. Som vi nu brutit färgbarriären (och gränsen för det löjliga) ska jag hänga ut min målartrasa — innehåller allt utom glitterrosa. Den betyder säkert något (gärna något enormt viktigt och kraftfullt) även om jag ännu inte vet vad. Annars får det vara.

– Joakim Ceder   

Förslag på hur Stockholms grafitti och fasadkonst skulle kunna se ut…egentligen.

-Stefan Larsson

Aldrig: Aldrig, helt enkelt.

Arbetsprover: Dyrbara artefakter av egen hand som skickas och arkiveras i ett svart hål mellan Orionnebulosan och Lyrans stjärnbild.

Betalning: Något som redaktörer i det längsta drar sig för, under allehanda slingrande och finter. Vanligast är att skylla på Ekonomin (se detta ord).

Digital spurt: Efterbehandling av teckning i Photoshop, ägande rum mellan kl. 3-4 på morgonen fatalt nära deadline, troligen på grund av Synopsisglapp (se detta ord). 

Ekonomi: Fix och oruckelig idé med religiös-fatalistisk-optimistiska övertoner.

E-post: Ett unbderbart sätt att omedelbart få vänta i evigheter på svar.

Kontaktkontrakt: Ett jobb som du fått endast, säger endast, för att du kan säga att du känner den och den på redaktionen (hälsa så gott!) som tyckte att du skulle prata med redaktören/bildredaktören eller vice versa. Tumregel för kontakters utnyttjande: Om kontakten kommit så långt i sin karriär att hon skulle kunna vara dig till nytta, är hon redan alltför upptagen med sitt susande upp emot stjärnorna, ad astra per aspera. Endast kontakter som leder till ringa Betalning (se detta ord) är användbara.  

Långbänkskorrespondens: Den ädla konsten att inte behöva svara nej om man inte svarar alls. Valet står mellan L. och tjat, under vilket Tidningsförvirring (se detta ord) kan inträffa.

Synopsisglapp: (1) Den avgrundslånga tidsrymd som förflyter mellan det att en journalist lovat skicka textunderlag och den tidpunkt då någon form av text faktiskt inkommer, se nästa. (2) Den avgrundsvida skillnaden mellan den text du faktiskt skulle behöva och den information om artikeln du faktiskt, i sista minuten, fått.

Telefontid: Redaktionellt sett; någon gång efter frukost före lunch med undantag av elvakaffe eller undantagsvis efter lunch med undantag av eftermiddagsfika. Kan vara en form av Långbänkskorrespondens. 

Tidningsförvirring: Ett Moment-22. Den som söker ett illustrationsjobb bör helst läsa in sig på sina offer och se vad de kan tänkas behöva. När så många illustrationsjobb söktes samtidigt att du i rimlig tid har chansen att få något av dem, går det inte längre att komma ihåg vilken tidning som var vilken, med fatalt resultat.

Ä-post/Ändå-mail: Mail som illustratören skickar Ändå, till redaktörer som allaredan har fullt av illustratörer (även om de inte har det). Detta kan i sin tur bero på att befintliga illustratörer (om sådana finnes) änligen lyckats få ut något slags Betalning (se detta ord) vilket verkat avskräckande. Se även E-post. Svar inkommer Aldrig (se detta ord. Börja om från början)

– Joakim Ceder

Hip-hop kultur är den där smygande känsla av fara. Mörka gränder, tatuerade killar och tjejer som dryper av förbjuden sex appeal. Helt enkelt den del av dig som förträngs när du sätter in trehundra kronor på Röda Korsets nöd-konto.

Varken du eller bortskämda tonårskillar i amerikanska villaområden förstår vokabulären i rap-texterna. Därför finns boken “Hip-Hoptionary”:
dough: money.
make out: have sex with clothes on.
go down on her: lick her ‘down there’.
dope: good, nice; drugs.
pot: marjuana, weed, spliff, joint, mary jane, ganja, Scooby-Doo.
gay: pillow-biter, sweet, fem, fag, fudge-packer
lesbian: dyke, butch.
penis: wood, pony, pipe, dragon, nob, bone.
sex: bone, wild thang, wax, slap sessions, nookie, booty call, bust out.
booze: alcohol, spirits.
BYOB: Bring Your Own Booze (to the party).
spin master: DJ.
fly: exceptional, great (”fly suit”, “fly girl”).
vagina: muff, beaver, tank, snatch, pie, kitty-cat, il na-na, hot spot, hole, coochie, trim.
hit and run: one-night stand.
thug: gangster, G.
spit: to rap.
breasts: titties, tetas, t’s, peaches, boobs, watermelons, Big Macs (!)

Nu kan du börja förstå rap-texternas skönhet!

-Stefan Larsson

De balanserar på tunna telefonförbindelser i intig mobil tillvaro, på en frekvens nära nervsammanbrott…
Vilket underbart romanuppslag! Bara att köpa månadskort, åka runt, lyssna av allt nallebabbel och pussla ihop! Det är också ett utmärkt tillfälle till utpressning. Du som åkte på röda linjen mot T-centralen i Söndags kl. 14:32! Jag hörde hur du pratade med Cilla och Madeleine och Nina, och mitt minne blir inte sämre förrän du sätter in tretti lax på Pg…… Men jag hör för dåligt, och det blir ingenting av någonting. 

– Joakim Ceder

DETTA ÄR EN ÖVNING I ‘LEKFULL IDIOTI’:

Alan Greenspan, USAs förre chef för Fed (USAs riksbank) presenterar sina memoarer i boken “Turbulensens TId”. I den första halvan av tegelstenen beskrivs arbetet bakom kulisserna i maktens korridorer och hans kontakter med Nixon, Ford, Clinton och Bush (och dussintalet andra personer). I bokens andra del ger han sin syn på heta nationalekonomiska ämnen som den internationella finansmarknaden, energifrågan och Rysslands, Kinas och Indiens övergång till marknadsekonomi.

(Han går även in i mer intrikata detaljer om bytesbalansen, hedge-fondernas betydelse på den finansiella marknaden, dollarkursens effekt på exporten, outsourcing, “biased point” teorin, mekanismerna bakom Japans finanskollaps, penningspolitiska åtgärder för att dämpa inflationen och balansera ekonomin, och så vidare i all oändlighet.)

Det hela presenteras på ett ovanligt lättfattligt sätt, med ett enkelt språk och utan komplicerade matematiska formler.

Greenspan var ekonom ut i fingerspetsarna, som i ungdomen hjälpte kompisarna att deklarera vid sidan om sin blixtkarriär inom finansvärlden. Lite av en torris som hellre hukade sig över en bok än drog loss ett riff på saxofonen tillsammans med Clinton.

Han arbetade ständigt för en fri och balanserad marknad. Ville att staten skulle kontrollera bara det nödvändigaste. Resten fick marknadskrafterna ta hand om. Imperfektioner som monopol, handelshinder och övrig protektionism skulle bort. För de måste nog ändå bort till slut, annars uppnår man aldrig vinstmaximering.

Riksbankens huvuduppgift är nog att bidra till stabilitet i en ekonomi. Det lyckades Mr. Chairman Greenspan bra med. Så bra att han fick sitta som spindeln i världsekonominätet under hela arton år. Det är länge det.

Respect!

-Stefan Larsson

Vår dansred. Anita har länge undrat varför människor nästan måste jobba ihjäl sig som bekräftelse på att de lever, och vi undrade om hela samhället arbetar på sitt sammanbrott eller om det bara verkar så.

Vad är det då för dans vi dansar, i tempo di presto furioso? Tanken går osökt till Horgalåten, den där spelamannen visar sig vara Djävulen själv; ingen kommer loss, paren är gråtfärdiga men musiken kan fortsätta hur länge som helst: Visst bryter vi ihop; folk blir utbrända, nedslitna, förbannade (eller bara litet tokiga, vilket inte gör något) — men inte samtidigt! Och in i ringen hoppar nya par som varit arbetslösa och länge väntat på att få dödsdansa.

Jag tror att skrytstressandet kommer av en inre oro, att folk känner sig umbärliga och ersättliga, saknar någon att vara. Då gäller det att burra upp fjädrarna och verka viktig: “Än står jag på benen, se så mycket jag orkar! Jag orkar t.o.m. mer än jag orkar!” Sedan dansar människan in i väggen. Hennes självbild är grundad i hur mycket hon gör, inte vad (och hon gör aldrig tillräckligt). Så fick vi ett samhälle som också grundas på kvantitet, inte kvalitet, och sitter på ett överflöd som är nästintill omöjligt att pracka på varandra, om man inte… om man inte stressar ännu mera… Maestro! Fortare!

Jag tror att vi hör sista valsen.

– Joakim Ceder

Äntligen står det klart att “allt är ljug”. Filosofi och annan gegga åker ut genom fönstret. Allvaret kan sluta och leken börja.

Leken heter “lekfull idioti”, vilket är något man kan tillämpa när man inte längre kan tro på någonting.

Exempel på lekfull idioti:
-Vi har en livlig diskussion om ketchupens, ekonomins, kvalsterns eller Michael Jacksons historia (och låtsas ta geggan på allvar precis som “vanliga” människor).
-Vi byter sociala roller och agerar som om det vore verklighet.
-Vi donerar sju kronor till Micael Bindefeld, eftersom “Stureplan e så coolt” (och vi verkar mena det på fullt allvar).
-Vi försöker låna fem kronor av en tiggare.
-Vi diskuterar det amerikanska valet (och låtsas ta det på värsta allvaret).

Man slutar ta sina innötta sociala roller och värderingar på allvar. Då förvandlas det från (”normal”) idioti till (”medveten”) lekfull idioti. Ingenting är längre helt verkligt.
Okay, jag är misslyckad på alla sätt och fick under 0,5 poäng på högskoleprovet, har inte haft tjej på nitton år och min lägenhet stinker, så ni kan inte ta mig på allvar. Men ändå! Fatta värsta notisen! Eeeyy!
-Stefan Larsson

Så var det bevisat att skrivkramp smittar. Hela måndagen förflöt utan att något noterbart passerat mellan mina hjärnhalvor, ty som framgår av föreg. notis är det svårt att jämt ha en åsikt om livet, universum och allting. Det är ett demokratiskt problem: När vi inte har en åsikt erbjuder sig alltid somliga att ha en åt oss; välj röstsedel och en hel flora av allsköns tyckande blir din. Problemet är bara att de som tycker åt oss snart också bestämmer över oss — det är typiskt mänskligt att inte orka engagera sig men sedan orka skria med lungors fulla kraft över resultatet. Hur det går till när tyckare blir härskare skulle vara värt en hel avhandling — som förslagsvis skrives av någon som inte smittats av skrivkramp.

– Joakim Ceder