Blottare och parasiter

På Dramatens stora scen kan man just nu se ett stycke ganska lång och ”svår” teater.

Pjäsen Blottare och Parasiter av Lucas Svensson utspelar sig i en nattsvart dimma, på ett utbränt fält liknandes ett slagfält där stela låtsasuppstoppade lantdjur står uppställde med lysande ögon. Handlingen är flyttad till en sommarnatt 1969. Om du sett pjäserna Sympathy for the devil av Lucas Svensson och Bombad av Sarah Kane känner du igen en del av denna pjäs tema och estetik. Det handlar om pervers sexualitet, agerad på scenen, monologer på temat ondska och försök till att fysiskt chockera publiken men ändå att ge viss sympati för de onda rollerna.

Det speciella med just denna pjäs är dock att den känns ovanligt lång och att den har lite väl många olika karaktärer att hantera. Den vill dessutom bryta upp det nattsvarta med humoristiska inslag som vad jag förstår skall lätta upp för att inte göra allting allt för svart. Denna ambition påminner lite om Roman Polanskis eller Louise Bonuels filmer.

Pjäsen verkar vilja ställa frågan, hur hanterar svenska bönder på skånska landsbygden nyhetsrapporteringen från Vietnamkriget och ungdomsrevolten 1969? Tyvärr har Svenssonvat att besvara frågan med tidstypiska Freudianska bilder av en mor som systematiskt är orsaken till all ondska. Just bilden av den perversa modern känns extremt uttjatad i dagens kultur. Det är fullt av twistade oidipuskomplex i pjäsen som liksom man kan förvänta sig lett till att sonen mördar modern, den andra brodern har sex med systern när han inte halsar sprit.

”Det är fullt av twistade oidipuskomplex i pjäsen”

Dessa gestalter springer runt på detta så kallade fält. Med begreppet fält skall sannolikt publiken kunna associera Bourdieus idé om kulturens slagfält, vetenskapens idé om forskningsfält samt krigets slagfält och bondens åker.

Fältet skall vara en slags hård verklighet till skillnad från platser runt fältet, en mindre stad till exempel. Vi får dock aldrig se staden, aktörerna drömmer enbart om den, ser den på avstånd.

Men med överensseende med Freudreferenser så finns det ändå en viss gripande kyla i delar av pjäsen, när skådespelarnas roller blir som skyltdockor, de slår varandra och har sex men de verkar inte kunna lida av sin egen smärta, utan lever bara i en mediasmärta där folk blir skjutna på TV.

För dig som vill se ett exempel på denna typ av lite mer krävande och mörk teater kan det vara värt ett besök.

Albin Axén



Spelar endast vid 16 tillfällen.

Regi Ole Anders Tandberg   
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange

I rollerna Malin Ek, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Torkel Petersson, Per Svensson, Simon Norrthon, Jon Karlsson

Speltid 2 timmar och 50 minuter inklusive paus