Borgarklassens diskreta dominans

Kan man säga att vi idag lever i ett borgerligt paradigm?

Kanske, enligt min mening. Plötsligt smyger sig små tecken fram. Som DN Söndag, där tonen är glättig, lite månadsjournalmässig. Det blir plötsligt ”chickt” att fökja fiiina finansmän genom deras arbetsdag och de är sååå intresserade av konst för de sitter en timma i vecka och lunchar med Millesgårdens chef.

Det blir plötsligt väldigt inne att skildra adliga personer med en viss lyster. Det blir plötsligt genant att skildra arbetarklasshistoria, som TV-serien Upp till kamp. Nej borgerligt skall det vara, gärna på ett diskret lite nästan irriterat sätt.

Det blir okej för journalister som Hanne Kjöller att skriva föraktfullt om de små människornas kamp i arbetslivet, det är väl bara att byta jobb?

Anser jag att detta är dåligt? På sätt och vis, samtidigt är det kanske bra i och med att det i bästa fall tvingar fram nya idéer från vänstern och arbetarklassen. Det största misstaget vänstern kan göra nu är att ta en kommande valseger för given. Det är inte alls säkert att vänstern vinner, själv tror jag att två saker behövs allra mest för att de skall kunna återkomma, dels att de enas i en bra allians på samma sätt som högern gjort. Dels tror jag att de måste se ut mot världen och samarbete med andra länders vänsterrörelser, inte bli nejsägare och EU-motståndare.

Albin Axén