Hans varma sken finns alltid där för mig

I Usa vilar aldrig matställena. I skrikiga neonfärger lockar restaurangerna och snabbmatställena oss att mätta våra hungriga magar. Det finns ingen tid för matsmältning. Man kan fråga sig vilken betydelse det har för folkhälsan att kalorierna finns tillgängliga närsomhelst, varsomhelst dygnet runt.

I kombination med "all you can eat" bufféer och bilismen som landets nya, pulserande blodomlopp som Baudrillard uttryckte det, är det många i Sverige och övriga Europa som förskräckt sneglar på storebror i väst. Men är det så annorlunda och bättre over here?

Alla människor måste äta och dricka. Hungern är konsumtionssamhällets föda. I varje gatuhörn stoltserar ett 7-eleven med dygnetrunterbjudanden, just grab and go. Vi är alltid på väg, vi är alltid i farten, vi hinner inte smaka och känna. Vi vill bara gapa och svälja och fortsätta springa vidare.

I tunnelbanan möts vi av kaffeshopparna som sjunger den amerikanska bagelns lovsånger. Allt inbundet i en gemytlig och nästan hemtrevlig känsla. Kom in till oss och ät din frukost, drick din långa caffelatte för fyrtio kronor och glöm inte att få en stämpel i ditt häfte, den tionde kaffen är ju gratis, for free man! Unna dig en paus, det är du värd. Jag är värd lika mycket som en pappersmugg.

Hunger och längtan, sökande och flykt. Dagens människor är ständigt på väg någon annan stans. Ständigt söker vi nya ting att fylla våra hålrum med. En fredagkväll på stan utan att någon möter min blick eller frågar om mitt namn slutar med en cheeseburgare och läsk på Burger King. För kungen sviker mig aldrig.

Hans varma, trogna sken finns alltid där för mig. Han känner mig, vet vem jag är och vad jag vill ha. Jag tuggar och känner hur han fyller mig med smak. Jag känner igen. Jag finns igen. Jag häller i mig min lightläsk. Så underbart det är att få smaka men inte synda. Artificiellt socker smakar nästan lika bra. Jag är nästan lika söt som alla andra.

I västvärlden sover aldrig matställena. Det finns ständigt där, vakna, för att tillfredställa mig.

De ger och tar på samma gång. Min sekunda lycka blir företagens långsiktiga mål. Jag förstärker konturerna och färgerna i deras logotyper. Jag blir en del av dem. Jag tillhör någon.

De spelar på min ofullkomligthet och osäkerhet, men det är inget jag bryr mig om. Min whopper smakar alltid lika dant och jag nöjer mig med det
igenkännandet, den bekräftelsen.

Tove Meyer

(illustration: Albin)