COURAGE OCH HENNES BARN

SCEN DRAMATEN, MÅLARSALEN
AV BERTOLT BRECHT
REGI ANDERS PAULIN

Att modernisera en pjäs, göra om den, kanske placera händelserna i en annan tid kan många gånger ge oväntade och intressanta resultat. Det kan tvinga åskådaren att se på pjäsen med nya ögon och det kan ge liv åt tankar i pjäsen som annars tagits emot slentrianmässigt. Det finns också en annan förnyelse som görs av regissörer som så att säga inte vågar gå hela vägen. Det kan innebära att man låter pjäsen behålla sin placering i tid och rum, sina rollfigurer och i övrigt alla sin väsentliga drag, men att regissören ändå känner sig tvingad att göra om den på något sätt bara för sakens skull. Resultatet blir kanske att han ändrar på småsaker, lägger till anakronistiska detaljer, att han kanske visar bilder på väggen bakom scenen. Just det beskrivna är något som Anders Paulins uppsättning av Bertolt Brechts klassiska pjäs lider av. Pjäsen är som sig bör förlagd till 30-åriga kriget, men miljön är extremt minimalistisk. Courages berömda vagn är utbytt mot en låda som det står "Dramaten" på, och övrig dekor består inte av annat än en pappkartong och en bänk. Detta är dock inte till något större men för pjäsen - teater har ju alltid i första hand handlat om att åskådarens fantasi är medskapare av illusionen. Då är det ett större problem med de detaljer som regissören lagt till och som inte är till någon nytta för pjäsen. Det gäller sådant som att Sten Johan Hedmans betjänt håller i påsar från fashionabla varuhus eller att Stina Ekblads Courage har en kassettradio i handen. Den typen av små anakronismer sticker hål på den illusion man som åskådare byggt upp. Ett ännu större misstag i Paulins regi är att vid några tillfällen visa märkliga bilder på väggarna. Dessa dyker ofta upp i känsliga scener och har inget uppenbart samband med pjäsen i övrigt. De stör genom att man som åskådare börjar fundera över dem istället för att uppleva pjäsen och njuta av musiken.

Som tur är uppvägs uppsättningens brister av det positiva, nämligen skådespelarna och av Brechts starka text. Stina Ekblad har med rätta - som vanligt - hyllats för sin insats som Courage. (Ordet mor är borttaget ur titeln. Också en ändring som endast verkar vara gjord för sin egen skull.) Men även de andra i ensemblen förtjänar att lyftas fram, inte minst Katarina Ewerlöf som med kort varsel fick hoppa in i rollen som Yvette då Inga-Lill Andersson blivit sjuk. En annan stor insats gjörs av Michalis Koutsogiannakis som spelade kocken och med sin brutna svenska är perfekt i rollen. En fin prestation gjordes också av Livia Millhagen som i högsta grad lyckades uttrycka Kattrins känslor trots rollfigurens stumhet. Trist att så fina skådespelarinsatser skulle drabbas av en klåfingrig regissör.

Anders Hedman