Det är skillnad på dans och dans. Jag ser Andersson Dances verk Triptyk (bilden ovan) och den belgiska gruppen Peeping Toms Le sous sol på Dansens hus i Stockholm. Triptyk är Örjan Anderssons summering av flertalet dansade verk och är en sammanslagning av två äldre beställningsverk med ett nytt. Den första akten är blå medan den andra, efter en upptänd paus, är röd. Känslan av lugn kontra passion är fastlagd redan där men även i musiken (Sjostakovitjs) som framförs i stråkar av Avatarkvartetten.Le sous sol är bara ett rätt igenom underbart skruvat verk och behövs så enormt mycket på dansscenen för att befria oss alla från tron att det onda i att dö kan gömmas undan, glömmas bort. Särskilt när det alltid går att skratta. Döden kanske är jordens fest, vad vet vi, egentligen! Att verket avslutas med bara bröst som dias, att det innehåller längtande höfter och en del höga C:n och att det inleds med födelsen i underjorden är bara brilliant.
Och det är sådan här dans man vill att alla ska se. Ung som gammal, dansokunnig som mästare, melodifestivalbeivrare som festivalbojkottare. Triptyk må vara ett ojämnt verk (särskilt det första stycket) men ändå riktig dans, allvarlig och strösslad med en road tvist.
Kontrasten blir så total när man ser den dans som visas på Melodifestivalens delfinaler om lördagarna. En skräpig dans som går i de fyra elementens tecken och bara drar ner (bokstavligen) den frustande och ursäkta uttrycket men äkta danskonsten i leran. Åter igen bokstavligt. Det är fullt förståeligt att tevepubliken väljer att ta kiss-, rök-, eller kaffepaus när dansarna träder in och fular sig på scenen. Det är alldeles för Pretto och Seriöst för att någonsin tas på fullaste allvar.
Detta är vad som sållar agnarna från vetet. Koreografer som vet vad de gör, dansare som vet varför de gör det och musiker, kostymörer och ljussättare som inser sin egen del i skapandet och gör sann konst med bråkdelen av de finansiella medel som säkerligen Den Stora Festivalen har. Hyllade är de sanna dansscenerna härmed!
Anita Norrblom