Lustig Betkhe som seriefigur

I "Enter Numan" spelar Lars Betkhe Numan the Human som är baserad på den brittiske konstnären och författaren David Shrigleys texter och bilder. Väldigt trevlig underhållning, inget som är för jobbigt, inget som skär för mycket. Scenerna är indelade likt serieavsnitt och underfundigheterna avlöser varandra på ett sätt som gör att skratten blir en del av helheten. Helt naturliga.

Duon Betkhe/Peder Bjurman har skrivit ihop ett fungerande manus av Shrigley-figurens funderingar. Dessutom är det en ren fröjd att se Lars Betkhe, som dansare, som skådespelare, böljandes bland molntussarna av bomull eller frenetiskt ritande sin verklighetsflykt med blå tushpenna på plexiglas.

Anita Norrblom

Michael Clark är stor - men varför?

Det är ett fullsatt Dansens hus som tar emot den store brittiske koreografen Michael Clark. Många musikrecensenter har letat sig dit, för att se dans möta storheter som David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed. Men vilken magnifik besvikelse de istället får. När "SWAMP" sätter igång funderar jag på riktigt om det är en dålig dag för Clarks kompani eller om de, likt rockstjärnor, festar mer än vanliga dödliga dansare. För det är vingligt och sjavigt och är, om vi ska vara ärliga, riktigt usel dans emellan de stundtals häftiga snäppen med ben och armar. Ett plus i kanten till kostymen som absolut sticker ut (särskilt den med kanyler).

"come, been and gone" som tar vid efter pausen är mycket bättre men inte heller det verket kan leva upp till förväntningarna. Vilka 17s förväntningar undrar du? Se på bilderna till föreställningen så kan vi börja prata förväntningar helt i osynk till vad vi ta del av. Av come, been and gone så stämmer det sista mest in på herr Clark. He is gone. Long gone.

Anita Norrblom

Stumfilm och feministisk dans - lyckad kombination

"La bambola di carne" är en föreställning som andas indipendent. Inget krångel, inte för mycket prylar på scenen, däremot effekter: live dj, stumfilmsvisning på stora skärmar och projektioner av spindlar som får det att krypa i kroppen. Helt klart det bästa jag sett på länge länge. Filmen? Är en stumfilm (Die Puppe, 1919) som handlar om en man som väljer att leva med en mekanisk docka framför en kvinna.

Dansen? Inspirerad av filmen som med våldsam effekt gör sig väldigt bra på stora duken.

Helt enkelt feminism på rolig nivå. Och det är bland det bästa jag sett på den scenen på länge länge.

Anita Norrblom

Hiskeligt vidrigt i Stuarts familj

Ungefär en timma in i den två timmar långa föreställningen viskar damparet bakom mig.

"VARFÖR skrattar de där framme? VAD är det som är så roligt?"

"Låt dem skratta. Det är väl bättre det, de har ju åtminstone roligt."

Mmm. Det är en grupp om 20 personer av en fullsatt salong som skrattar nästan oavbrutet. Meg Stuart/Damaged Goods fans, ingen tvekan.

Det vi får se är föreställningarna om en familj. Den verkliga, den dysfunktionella, den påklistrade, den demoniska. Och det är som att Norén lagt sin kalla hand över helheten. (Det skriver i alla fall både de tyska och franska recensenterna.) Förvridna ansikten vid frukost/lucnh/middagsbordet och slagsmål som man inte vet hur de slutar. Eller om de är smek, slag eller kärleksbett. Och så att inte veta rollerna hos de vi ser, mor, far, bror, dotter. Gränserna är otydbara och därmed obehagliga.

Som alltid när man möter något som inte följer samhällets givna regler möter man sig själv - och att beskriva det som obehag är jobbigt. Men sant. Det är dock bara den lilla klicken av människor som jublar, övriga publiken är mer lagom i sina reaktioner. Haha, det var kul. Eller..? Nå. Klappklapp. Nu går vi hem och så tänker vi inte mer på det här.

Men Meg Stuarts effekt är nådd. För det går inte att sluta tänka på "Do animals cry". Och den växer med tiden.

Anita Norrblom