Varje morgon 4:30 går pojken Xiao Wu i Singapore upp och förbereder sig för att gå till skolan. Pojkens mor bor och arbetar i Peking och trots att hon ringer är hon inte närvarande i sin pojkes vardag och liv. Pojken är busig och nyfiken men mycket ensam och umgås inte med jämnåriga. Inte heller lärarna i skolan förstår sig på honom. En koreansk man bor tillfälligt inneboende hos pojken. Mannen är i 30-årsåldern, jobbar natt, röker oavbrutet och missbrukar alkohol och valium. Pojken leker sig fram i ensamhet men lyckas sträcka ut sin hand till den unge mannen och under ett kort ögonblick är de inte ensamma.

Denna film nästan utan tal lämnade kvar många vackra men skrämmande bilder hos mig. Nästan ingenting förklaras utan som åskådare är vi hänvisade till att själva försöka fundera ut vilka människorna i filmen är och vad vi tror händer. Pojken berör med sina försök att förstå och nå ut till omvärlden samt förbereda sig för vuxenlivet. Han är aktiv och levande, men ingen i hans omgivning verkar se honom.

4:30 förmedlar ett intryck av gränslös ensamhet hos denna pojke som ingen ser. Det är bilderna i filmen som talar och berättar utan ord, precis som pojken. Själva historien och handlingen blir nästan en ursäkt eller en fragmentarisk förklaring till att få förmedla denna bild av en pojkes smärtsamma övergivenhet. Det finns en skönhet och en nakenhet i detta ordlösa porträtt som berör på djupet. Bilder som gör ont och som länge kommer att påminna mig om alla de barn och människor som längtar efter att få bli sedda och berörda.


Cristina Fuentes