För ynka 40 kr medlemskortet och sedan 50 kr per biljett kunde vi hela helgen se fantastiska dokumentärer på Zitas dokumentära filmfestival Tempo!
Detta såg vi. I bäst till inte-lika-bäst-ordning:
Cristinas anteckningar från
Tempo dokumentärfestival


Passagen
Handlar om tre chilenare som flydde till Rumänien efter stadskuppen -73. Den äldsta stannade i Rumänien, den yngsta åkte till Chile efter 15 år i Sverige och den i medelålder bor i Sverige.
Underbart klarsynta, intressanta och underbara skildringar av framför allt Rumänien och Sverige, men också av hur det är att inte självklart höra hemma någonstans. Såväl filmning, text och upplägg visade stor respekt för intervjupersonerna. Filmen gav en nyanserad bild av tre liv och tre länder.

3 x Radio och 3 x Film
Mobila dokumentärredaktionen presenterade sex fantastiska kortfilmer/radioprogram filmade/inspelade av pensionärer. Otroligt rörande korta filmer/program om vilka liv de gamla har levat. Filerna/programmen visade prov på både humor och en känslomässig nakenhet och ärlighet som fick många av oss att tappa andan. Efter filmen fick vi också höra vilken otrolig upplevelse det hade varit att genomföra detta projekt, hur otroligt kreativa och entusiastiska de gamla var/är samt hur de ansvariga för projektet försökt ta hand om det intresset väckt hos de äldre. Vi ser fram emot boken och fler filmvisningar från detta projekt (mars?)

Jimmy Rosenberg – The Father, The Son & The Talent
En vacker filmad dokumentär som inte tvekade att komma den begåvade gitarristen fysiskt och känslomässigt nära. Hans far och hans romarbakgrund skildrades. Dessvärre orkade inte Jimmy komma tillbaka till rampljuset utan gick tillbaka till drogerna och in i psykisk sjukdom. Detta gav filmen ett ledsamt slut. Trots Jimmys återfall står det klart att han var en stor begåvning och att han var älskad, men också drabbad av sin omgivning.

Lost Holiday
En film om hur en tjeckisk man hittar tjugotvå fotorullar i en resväska. När de framkallar bilderna ser de vad de tror är en kinesisk delegation på semester/affärsresa i Europa. Filmens regissör bestämmer sig för att försöka hitta asiaterna för att återlämna bilderna. Hon gör bl. a. en intressant utställning om fotografierna.
Det var en intressant och otroligt kreativ idé för filmen och utställningen. Filmen kändes konstnärlig och annorlunda. Tycker dock att sättet att filma medförde ett visst förlöjligande av kineserna och även andra medverkande, något som regissören inte avsett att göra - enligt henne själv efter filmen.

How it’s done
Mediekonsulten Piotr Tymochowicz skapar en politiker à la ”Idolform”. Skrämmande nog finns det i gruppen en medtävlande som säger sig kunna gå över lik för att få vara med och bestämma. Det som är hoppfullt är att nästan alla hoppar av när de tvingas göra om sig själva och vända kappan efter vinden. Skrämmande ändå är att det är just den kandidaten som säljer sig är den som blir kvar i politiken.
Filmen var intressant, skrämmande och ändå hoppfull. Trots detta var den inte riktigt sammanhängande och jag kände inte så mycket mer intresse än för en Idoluttagning på tv4.

Walking With The News
Underbart att försöka skildra hur spontana promenader, nästan som en modern ”happening” fick en regim att falla. Filmen verkar rikta sig till tittare som redan är något insatta i ämnet. Jag kände mig lite vilse.

The End Of The Street, Darek och Under underground

The End Of The Street är en nostalgisk skildring över en gammal gatas sista dagar i Polen. En motorväg ska dras och människorna måste flytta. Det står klart att gatan är en speciell plats där tiden stått stilla. Husen och stämningen är som en bro mellan det förgångna och nuet/framtiden

Filmen Darek visade en ung kille som varit i fängelse och som lever ett liv vid sidan av samhället. Vi fick se de dåliga omständigheter han lever under och hur han också håller på att göra slut med sin tjej. En svart film som inte ingav mig hopp.

Under underground är en mer konstnärlig film som vill diskutera förhållande mellan en underjord och det ovan. En film som inte berörde mig speciellt, utom möjligen lite surrealistiska bilder.


(Text: Cristina Fuentes
Grafik: Joakim Ceder)