Barbe och Demeter är födda på landet i Flandern och har känt varandra hela livet. De är grannar och vänner och tycker om varandra, men har inte riktigt insett på vilket sätt de håller av varandra. Barbe törstar efter närhet och bekräftelse och släcker sin törst hos männen. Demeter är blyg och Barbe blir istället tillsammans med Blondel. De unga männen skickas ut i krig och förvandlas till monster som dödar och våldtar allt i deras väg. De unga kvinnorna hemma väntar på att livet ska komma tillbaka och Barbe tas in på sjukhus när hon inte klarar av att hantera sina känslor och beslut. Väl tillbaka i Flandern försöker Barbe och Demeter hitta tillbaka till varandra.

Aldrig tidigare har jag sett en film som så tydligt och obehagligt skildrar krigets grymheter och kärlekens kallaste och varmaste ansikten utan överdrifter eller moraliska pekpinnar. Kärleksscenerna och de hemska omänskliga handlingarna som männen utför i kriget ger mig samma känsla av overklighet som om jag hade stått och sett en trafikolycka. Sexscenerna, som väckt kritik för att de är obehagliga, är råa och oromantiska som verkligheten kan vara - men inte onödiga utan viktiga i beskrivningen av karaktärerna. Tystnaden och de små detaljerna spelar en viktig roll framför allt i beskrivningen av de starka känslor som driver karaktärerna.

Flandern berättar, trots de hemska krigsscenerna, en vacker och skör kärlekshistoria. Karaktärerna i filmen möter de svåraste motgångar människor kan möta, långt ifrån kärlekskomediernas komplikationer. Skildringen av kriget motsäger alla påståenden om att krig kan vara ärofyllt och värdigt. Jag ställer mig frågor om vilka svårigheter som krävs för att beröva oss vår mänsklighet? Vad har vi rätt att ta? Hur fel är det att döda när ens eget liv står på spel och hur svårt är det att bli en hel människa igen efter att man varit ett monster?


Cristina Fuentes