Hasse ska resa jorden runt, men när han kommer till en orörd gyllene strand i Indien blir han kvar i ett år. Han lär sig hur bönderna språk och levnadssätt och han lär också sin vän Maneshwara om världen. Tiden går och Hasse återvänder till Indien med jämna mellanrum. Han dokumenterar allt från jordreformer, skolreformer till turisternas påverkan på människorna och stranden.

Det är svårt att glömma Maneshwaras ord och vänliga ögon. Den visdom som han visar prov på och uttrycker samt Hasses ödmjukhet genomsyrar hela filmen. Också den vänskap som förenar dem träffar mig rakt i hjärtat. Samtidigt tecknas en bild av turismen som väcker många tankar.

Den gyllene stranden skildrar först, lite oplanerat och trevande, livet i det orörda paradiset. Senare skildras livet och förändringarna mer medvetet. Maneshwaras berättelser går som en röd tråd och fyller i de luckor som uppstår mellan Hasses besök. Det blir en kärleksfull skildring av förändringar under tjugo år. Frågorna kvarstår dock. Går det att stoppa tidens gång? Kan vi bli kvar/söka oss tillbaka till ett lyckligt paradis eller är vi ”dömda” till utveckling? Och slutligen – vad är utveckling?

Cristina Fuentes