Dör det gör man

Fjorton år gammal var jag när jag i diktform skrev om en ung kvinnas självförakt. Hon sökte efter äkthet, trygghet, närhet; skäl goda om några att hålla fast vid när den hårda samhällsvinden piskar ens ansikte.

Nej, jag ska inte recitera dikten här och nu, men jag kommer att tänka på den när jag ser Alejandro Amenabars mångfaldigt Goyabelönade och Oskarsprisade flm ”Gråta med ett leende” (Mar Adentro) vars metatema – min inläsning – handlar om hur vi ställer oss till rätten att leva kontra rätten att dö. Det ena en sådan självklarhet att det knappt diskuteras.

Och det är en bagatell till dikt, visst; min fiktiva kvinna som sökte lindra sin plåga fann det äkta, det sanna i sina egna tårar. Att hon faktiskt kände något i och med att hon fortfarande kunde gråta. Bah. Det känns i dag, snart fjorton år senare, en smula för simplet. Skulle jag kunna konfrontera mitt fjortonåriga jag (som i reklamfilmen för pensionssparande, ni vet, fast tvärtom) så skulle den brådmoget alltför vemodiga och sipprigt sliriga tonåringen få höra ett visdomens ord. För tårar är inte ett äkthetskvitto mer än episoder i livet när tårkanalerna förblir torra. Jag vill gå så långt att jag säger: jag lovar. Om jag har fel får jag sonika ta tillbaka påståendet om fjorton år igen.

”Gråta med ett leende” är en riktig snörveldrama. Jag lipar nästintill hysteriskt och biter mig i näven för att slippa delge de närmast mig de allra känsligaste utbrotten.

Konstigt? Nej nej. Herregud, det handlar om en man, (Ramon Sampedros) i koma sedan trettio år tillbaka, som inget hellre vill än att avsluta sitt liv men har problem; med den spanska konstitutionen och med moralpredikningar från en nästintill lika förlamad präst och en skara levnadsidkande kvinnor som förälskar sig i hans hjälplösa tillstånd och förmåga att se och lyssna på dem.

Denna film som Alejandro Amenabar regisserat fritt utifrån den verklige Ramon Sampedros berättelse om sitt liv som han delgav i “Letters From Hell” är inte dålig. Faktum är ju att jag är fruktansvärt tagen medan den varar. Fast redan under sluttexterna (som liknar ett avslut av 80-tals såpan “Dallas”) har hjärtrytmen återfunnit sin takt.

Amenabar övertygar mig inte heller denna gång. Historien är inget annat än tragisk och vacker och sorglig och enormt känsloladdad. Men filmen lämnar inga avtryck. Jag passar på att i ärlighetens namn erkänna att besvikelsen var stor efter Amenabars hajpade rysare” The Others” (2002) som inte skrämde mig ett dugg. Där fastnade jag mest vid vålnaden Nicole Kidmas fashinerande blekhet och stelhet. Såklart igen. Hon var ju ett lik. Och måhända har vi problemet exakt inom grepphåll nu. Det är För uppenbart. Det är ett För säkert tjutkort för Amenabar att spela med. Klart vi gråter när vackra historier känns orättvisa och slutar med död. Och stråkarna spelar allt ivrigare I bakgrunden.

Jag tänker inte säga att du ska gå och se filmen, men gör du det bör du onekligen plocka med dig en varm famn att sjunka in . Man ska inte gråta ensam, även om det är med ett leende.

Längd: 127 minuter.

Regi: Alejandro Amenabar

I rollerna: Javier Bardem, Lola Dueñas, Belén Rueda med flera.

Filmen är från sju år

Anita Norrblom
anita_norrblom@hotmail.com