Tre filmrecensioner och en bokrecension av Fredrik Jörgensen
Sideways
Sideways är en atypisk
amerikansk rak lite lattjo film om två, f d room mates som träffas
igen ett par decennier senare för att ha det roligt. En av dem
skall gifta sig mot slutet av samma vecka. Den andre, losern, ger åskådaren
en av filmhistoriens längsta lektioner i vinprovning.
Kinsey- en film om frigörelse

Det är förvånansvärt vad enskilda individer har
gjort i historien, helt på eget bevåg, de riskerar sina
rykten och karriärer för att följa spår de tror
på. Det finns många i historien, Nobel, Graham Bell och
Marie Curie. Man kan knappast klandra Nobelpriskommittén för
att inte ha gett Kinsey Nobelpriset, för det finns inget Nobelpris
i sexologi. Men filmen Kinsey, gör vad priset skulle ha gjort,
filmen populäriserar den banbrytande vetenskapsmannen Kinsey. Det
var en frigörande film, som gav insikt i sin tids anda. Det var
ju under efterkrigstidens USA som McCarthyismen och den överintensiva
jakten på kommunister skrämde alla oliktänkande till
tystnad. En annan film om en vetenskapsman, den om Nash- "A Beautiful
Mind" , gav insikt i en sinnessjukdom- schizofreni. Kinsey ger
insikt om en samhällssjukdom, överdriven moralnoja och förtryck
av oliktänkande. Filmen är både roande och rörande
öppen. Det var länge sedan jag såg en sådan inspirerande
film.
Gå och se den med vem som helst, gärna din partner. Ni kommer
att ha mycket att prata om efteråt.
Armbryterskan från Ensamheten

På ett djupare plan så visar den ett litet svenskt minisamhälle
i djupaste Lapplands ödemarker, i byn Ensamheten. Filmen går
på Zita just nu och är värd ett besök enbart för
att det är en härlig film. Att sen huvudpersonen är Heidi
Andersson, fyrfaldig världsmästarinna i armbrytning kan man
se som en ursäkt för att se detta sociologiska nedstamp.
Denna film är framför
allt en rak opretentiös dokumentär om en trygg svensk by och
deras stjärna och hobby. Jag trivdes rätt bra igenom hela
filmen. Den förföll varken till att vara pretentiös eller
tråkig, utan något så uppiggande som en engagerande
dokumentär om en ovanlig sport och dess utövare.
Fear and
Loathing in Las Vegas- bok av Hunter S. Thompson
;(Vintage Books, New York : 1998)
Det är
nästan aldrig en nyutnämnd Nobelpristagare kan få mig
att kasta mig över en bok. Men Hunter S. Thompsons självförvållade
bortgång orsakade spaltmetrar om denna för mig hittills okände
författare. Föremålet för recensionen är den
mest kända i författarens repertoar, och har även filmatiserats.
Det var nog det flippade innehållet som fick mig att förbehållslöst
beställa ett ex av adlibris.se. För när en bok innehåller
något så politiskt inkorrekt som droger i enorma mängder
och Las Vegas, detta icke existerande syntetmecka, så kunde jag
inte hejda mig. Alls.

Boken har
en serieaktig känsla. En journalist och hans jurist får i
uppdrag av en tidning i New York att skriva om en biltävling i
Las Vegas öknen. De får allt betalt - hotell, hyrbil mm.
Förskottet på 300 dollar plöjer de ner i en sällan
skådad samling av droger som de förvarar i bagageluckan av
sin röda cabriolet benämnd - Den Röda Hajen. Ni känner
hur det liknar Bröderna Dalton eller Tintin redan här. Boken
börjar med att journalisten, författarens alter ego, och hans
enorme samoanske jurist lastar sig helpackade med droger. Sen kör
de , rusiga, till Las Vegas i ruset - hela verkligheten förvrängs.
Men de lyckas på något sätt ta sig fram till Las Vegas.
Väl där väntar the Mint 440 ett välrenommerat ökenrace.
Det enda problemet för journalisterna är att när 400
bilar kör runt i öknen så vispar det upp så mycket
damm att man definitivt inte ser något förutom ökendamm.
Garanterat inget race.
Genomgående
i boken finns ett mycket välflytande språk, som lockar till
många skratt. Författaren drar sig inte för att kritisera
någon, med en härlig öppenhet. Man skulle kunna tro
att det är en drogreklam, men läsaren känner knappast
någon lust till att sjunka ner i drogträsket efter Thompsons
redogörelse av sina egna balansakter i drogträsket. Tvärtom,
det räcker med att läsa boken för att inse vilka ödesdigra
trippar det kan ge.