Hon rusade in i den lilla affären med andan i halsen. Kiosken var inte särskilt modern, snarare sliten på ett förortsaktigt sätt. Hon kände igen det, hon hade varit inne i många liknande affärer tidigare. Och nu var hon här igen, ännu en gång.
Den utländske mannen bakom disken bröt kraftigt under sina buskiga och mörka mustascher.
Hon hade lite pengar, det visste hon. Det var hon van vid, men den här månaden var det lite sämre än vanligt. Den enda fattigmanslyx hon tillät sig var öl och cigaretter. Den här månaden hade hon levt på nudlar i tre veckor, utom på helgerna, då hon passade på att åka till föräldrarna. De bjöd henne på riktig mat i form av söndagens familjemiddagar.
Hon åt dåligt, och rökte mycket. Men än så länge klarade hon sig, hon var ju ung fortfarande. Nu hade hon köpt cigaretter redan, det var inte därför hon var här. Musik strömmade ut från en radio i bakgrunden. Det spelades omväxlande salsamusik och arabiska toner. Hon tänkte på förorten och föräldrarna som arbetade som städare, diskare och hemtjänstpersonal innan de lärde sig svenska, omskolade sig och blev framgångsrika och småborgerliga. Hon kände en bittersöt smak i munnen när hon åter tuggade på barndomens värld. Det var i liknande affärer hon hade lekt och haft sina första vänner, vännerna hon lekt och bråkat med. I dessa affärer hade mamma och pappa köpt varor medan hon tittat på eller lekt med andra barn och varit lycklig, men det hade också varit en tid då föräldrarna inte varit lyckliga utan förvirrade, deprimerade och fulla av längtan tillbaka till hemlandet. Hon skakade av sig minnena som en blöt hund skakar vattnet ur pälsen, och återvände till nuet som jagat in henne i butiken. Hon frågade mannen bakom disken om han sålde pennor. Den mustaschprydde mannen plockade fram tre olika bläckpennor. Hon hade tjugotre kronor. En tjuga och tre ynkliga kronor vilade i hennes trasiga plånbok, hon kunde se dem framför sig. Hon behövde en penna, hon var tvungen att ha en, men hon ville inte bli av med sin sista tjuga, det var onödigt. Någonting inom henne hade börjat rasa mot livet, det ekonomiska systemet, studiemedlet som fortfarande nu efter tjugo år inte hade höjts trots att priserna blivit högre och kostnaderna ökat.
Den billigaste pennan kostade åtta kronor. Hon tittade på mannen bakom disken och sa att hon inte hade så mycket pengar, samtidigt som hon tog den billigaste bläckpennan i sin hand och slöt fingrarna om den. Budskapet gick fram, han förstod hennes ovilja att släppa pennan ifrån sig. Hon funderade. Hon ville ha pennan, men hon ville inte ge ifrån sig tjugan. Den var hennes tjuga, hennes sista. Därför släppte hon plötsligt bläckpennan på disken för att markera att hon hade bestämt sig för att avstå från den, och väntade på att få se mannens reaktion. Butiksägaren frågade hur mycket pengar hon hade. Han visste inte att hon ägde hela tjugotre kronor, och han visste heller inte att hon var i desperat behov av en penna. Tre kronor, hörde hon sig själv säga. Tre kronor plockade hon fram ur plånboken och var samtidigt noga med att han inte skulle se tjugan. Han visste inte, han visste inte att hon var desperat, att hon var tvungen att teckna fram bilden. Bilden hade tagit form just idag, den hade materialiserats just nu. Hon hade gått och burit på den länge och nu var det dags. Vanligtvis hade hon alltid ett ritblock och åtminstone en bra penna med sig, men den här gången hade hon glömt sin penna hos sin en vän som bjudit henne på middag. Nu var hon i akut behov av svart bläck. Vilken penna som helst skulle duga, bara det var en bläckpenna. Mannen suckade. Han suckade högt.
– Jaha, då får jag väl ge dig fem kronors rabatt då, sade han lite grinigt med en viss tillbakahållen besvikelse i rösten och plockade upp pennan i sin hand och sträckte ut handen mot henne. Mannen slog bort de ekonomiska beräkningarna som automatiskt dök upp i hans huvud. Motvilligt släppte han taget om de oroliga tankar som följde i beräkningarnas bakvatten, och öppnade sin hand och lät bläckpennan falla i den unga kvinnans hand. Hon blev förvånad. När hon förstod att pennan var hennes spred sig ett leende över hennes mun. Hon var mycket vacker, hann mannen tänka innan han noterade att hon försökte undertrycka eller nästan dölja en känsla av tillfredställelse. Hon var mycket nöjd över att ha fått sin vilja igenom. Han såg det. Han bad en stilla bön för att lugna sin själ. Han var nog allt lite upprörd idag i alla fall, lite mer än han hade trott.
Den unga kvinnan tackade artigt för rabatten och lämnade kiosken med pennan och tjugan, kioskägaren visste bara om pennan. Hon var nöjd och glad för att hon nu skulle få ur sig bilden. Tidigare hade hon känt sig spyfärdig eftersom bilden hade förvandlats till ett stort barn i hennes svalg. Barnet hade börjat sträcka ut sina fötter upp mot hennes hjärna och med huvudet tryckte det mot hennes svalg. Hon hade känt trycket mot hennes hjärna och svalg, snart var det verkligen dags. Hon letade febrilt efter ett café där hon kunde få sitta ifred några timmar. Det fanns vissa krav på ett bra café att föda i. Det måste vara tillräckligt ljust för att hon skulle kunna se vad hon tecknade, det måste finnas bekväma stolar att sitta i och det måste vara tillräckligt anonymt eller avslappnat för att hon skulle få sitta ifred utan att bli uppraggad. Hon fortsatte gatan fram och irriterade sig över att hon inte var på Folkungagatan där hon hittade till de bra caféerna, nu hade hon tagit sig in till Hötorget och visste verkligen inte vart hon skulle gå. Till slut hittade hon ett litet trevligt café, och när hon gick in genom dörren insåg hon att hon inte alls kunde stanna där. Hon hade ju bara en tjuga, hennes sista. Den ville hon absolut inte bli av med. Den hade hon ju bestämt sig för att behålla. Hon vände snabbt i dörren. När hon gick ut gick hon nästan in i en annan gäst. Den äldre herren blev irriterad över att hon nästan rusat in i honom av bara farten, men hon slösade inte ens en sekund på hans reaktion. Hon hade viktigare saker för sig. Det gällde liv och död. Det gällde en bild. Bilden var för henne nyckeln till allt, svaret på gåtan om livet, religionen förkroppsligad och livet självt. Bilden var beviset på att det finns en gud eller någon sorts logik i universum. Så hon duckade för hans negativa energi, och sprang vidare ut i vårvädret. Det var lite kyligt, men inte kyligare än att hon kunde sätta sig i utkanten av Humlegårdens park på en gratistidning. Hon insåg att det skulle bli lite kallt, men det fick gå an. Hon öppnade väskan och tog fram blocket. Den tomma plånboken föll ut ur väskan och blottade sitt nakna innehåll. Tjugan låg där sliten, ynklig och hjälplös. Hon kände sig nöjd och skulle precis greppa pennan då kioskägarens grimas slog emot henne.
– Du hade kunnat betala för pennan, var det en liten röst som sa. Du kunde ha betalat åtta kronor! Istället fick du honom att ge dig pennan för tre kronor, och cigaretterna köpte du i den dyra butikskedjan som utnyttjar sin personal!
Hon började genast argumentera mot rösten, försökte förklara att det var hennes sista tjuga, att hon inte ville slösa bort den. Hon behövde ha lite pengar utifall att något hände, men hon visste att det bara var halva sanningen. Något inom henne ville hålla fast vid sedeln för sakens egen skull, för att bevisa att hon kunde det. Hon klamrade sig fast vid sedeln och ville liksom visa världen att hon kunde ha kontroll över den. Hon höll fast vid tjugan på samma sätt som hon envist och trotsigt rökte och ibland vägrade sig mat, så där lite självdestruktivt och barnsligt. Hon blev upprörd och började förlora fokus på det hon var i färd med att göra. Kämpade med tankarna och förbannade sina föräldrar som tryckt i henne präktiga ideal tidigt. Nu och alltid satt det en liten röst och moraliserade och påminde henne, alltför ofta, om vad hon gjorde för fel. Hon försvarade sig mot rösten, hittade argument och skapade aktivt ett avstånd till den. Hon förlöjligade den lite, men behöll ändå känslan av att rösten menade väl, och att den för det mesta faktiskt hade rätt. Det var bara att det alltid var mycket svårare att göra som samvetet sa en. Jäkla skit! Tänkte hon och öppnade blocket.
– Gjort är gjort och kan inte göras ogjort, sade hon högt. Jag måste få teckna nu annars så spyr jag! Hon plockade fram bläckpennan, satte den mot ritblocken och drog det första strecket, men någonting skar sig… Det streck som hon precis ritat fanns inte på pappret. Pappret var lika vitt och tomt som tidigare. Hon blundade och drog återigen pennan över pappret. En tredje gång drog hon pennan över det tomma bladet och väntade att hennes rörelse skulle synas på pappret, men pappret gapade tomt och hjälplöst. Vad händer, hann hon tänka innan sanningen sakta gick upp för henne. Hennes förväntningar och förberedelser förvandlades med ens till tomma gester utan mening. Hon försökte mekaniskt att göra en krumelur på pappret, men hennes hand rörde sig nu utan förhoppningar om att något verkligen skulle framträda. Det tog en liten stund, och hon började skratta och gråta när hon förstod… att bläcket i bläckpennan hade torkat och att pennan inte fungerade.




Text: Cristina Fuentes.

(Tapet: Joakim Ceder)