Stadsteaterns ”Unga Klara” har återigen öppnat dörrarna för en kaotisk föreställning. I juli klipps navelsträngen till Stadsteatern och hon blir fri. Men Unga Klara flyger sedan länge ensam och stark med egna vingar och landar över publikens brydda huvuden. Men den här gången rafsar hon bara i hårbotten och rycker endast ett hårstrå eller två. Monsterkabinettet mättar inga munnar eller släcker någons törst, den lämnar oss stirrandes i ett svart teatermörker. Echo?
Monsterkabinettet utspelar sig i ett slott ute i skogen. Vi får följa en kvinna som står för det ängsliga , men också det starka. Hon blir fånge på ett spökligt slott och märker till sin fasa att hon inte är ensam. Slottet visar sig vara en labyrint av sorgliga kvinnomonster och en och en annan gläffsig hund. Högst upp i ordningen sitter en kvinnlig författare och styr, även hon ett offer för sin far. Huvudkvinnan som hamnat här likt de andra, av misstag, gestaltar allas våra rädslor väl och uttrycker att ”hon vill finnas men inte bli tittad på”. Allt hon vill är att uppleva extasen. Hon växer igenom föreställningen och når slutstriden där hennes styrka sätts på prov. Vi bjuds på en estetisk slutkamp som doftar matrix, otroligt vackert, men tomt. Rollgestalterna känns närmast som pappfigurer och pulserar varken liv eller blod.
Det är svårt med interaktiv teater. Allrahelst när den försöker vara det men egentligen inte är det. Unga Klara är känd just för sin dialog med publiken och det ligger något vågat däri, det kräver både sin skådespelare och sin publik. Men den här gången misslyckas man. Skådespelarna fejkar att de kommunicerar med oss, spärrar ögonen i oss och ställer snabba frågor, men svävar snabbt iväg till nästa och nästa. Vad som svaras tyst mellan bänkraderna rinner ner mellan stolarna och blir bara en pöl på golvet. Vi ska även göra gymnastik i pausen, det känns varken kul eller nytt. Om man satsar på nyskapande teater borde man prova något annat. Publiken vill bli överraskad, men mest av allt...berörd, och hörd?
Den två timmar långa föreställningen väcker inte känslorna. Eller jo, det gör den. Vid ett tillfälle, ett sällsynt sådant. Vi får träffa ett gigantiskt vidunder i slottets källare, ett monster på alla vis. Hon öppnar sin mun och ut kommer något underskönt och fruktansvärt. Hon sjunger opera! Och ryter omvartannat. Jag säger bara wow! Vilket fantastiskt nummer. Jag vill bara stanna kvar här. Just här. I den här känslan, spara den och stoppa ner den i en ask. Plocka fram den nästa gång jag vill uppleva något monstruöst vackert., det skulle funka igen. Och igen och igen. Det vet jag.
Text: Johanna Lundin
Fotograf: Petra Hellberg
Regi: Sara Giese
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Mask: Patricia Svajger och Carina Saxenberg
Ljus: Lina Benneth Musik: Malin Dahlström
Ljud: Appel Video: David Giese
I rollerna: Clara Norman, Cilla Thorell, Katharina Cohen, Peter Järn, Carl Johan Karlsson, Omid Khansari, Eva Melander, Maria Johansson, Ulla Tylén
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.