1. Beskriv känslan när ni spelade framför de där 130 förväntansfulla Momentbesökarna.
- Det var jättekul, skitläckert, jag menar att spela gamla låtar på det där nygamla sättet, det var ju så här vi började en gång innan vi la på syntarna. Det vi försökte få fram då var melodiska låtar och inte nervös syntpop som var vanligt då ( på 80-talet, reds. anm.).
Tomas menar att det är viss skillnad att stå på en liten intim scen med endast akustiska gitarrer till hands. - Ja, man är mycket mer utlämnad och naken med det man skapar när syntarna inte skyddar ens kropp.

2. Hur hamnade ni i Gubbängen?
- Genom bekantas bekanta. Men vi började spela som Adolphson-Falk redan i våras på isbaren och i iskyrkan i Tännforsen i jämtland. Det var den verkliga premiären.

3. Har ni tagit upp Adolphson-Falk igen?
- Ja, det känns det som. Men det hela går ut på att det inte existerar något tvång och inga åtaganden; vi gör helt enkelt inget som vi inte njuter av. Nu är vi tre: Anders (Falk), ”Mankan” (Magnus Macks, vän sedan gymnasiet) och jag, och vi har en akustisk repertoar.

4. Om jag säger mix mellan Tomas Ledin och Bo Kaspers orkester, vad säger du då?
Att jag blir smickrad av jämförelsen med Bo Kaspers orkester eftersom jag lyssnar på och köper Bo Kaspers (Tomas har tre skivor med dem) men inte Ledin. Han har en otrolig melodikänsla, men Bo Kaspers texter är fantastiska. Samtidigt är det två framgångsrika artister du nämner och det är smickrande i sig.

5. Vad vill du hälsa till slyngelläsarna just nu?
- Att Adolphson-Falk gör det här av ren glädje, inte för att mäta oss med andra. Det här är ingen revival!

Anita Norrblom