Uppsala Stadsteater gästspelar på Stockholms Stadsteater med föreställningen Bitterfittan. Den är baserad på romanen med samma namn av Maria Svedland. Det är en föreställning som har en stor publik kvinnor, någon enstaka man sticker fram bakom ett par öron, annars är det totalt östrogent. Och man förstår snart varför. Det här är en berättelse om en kvinna av en kvinna, däremot inte för en kvinna. En avskalad och naken berättelse om hur det kan vara att bli mamma första gången. Mjölkstockning, hormonöversvämningar, tårar, ilska, en relation som knakar och tillslut...bitterfittighet. Man är nämligen ingen bitterfitta från början, utan man blir en. Man skulle kunna säga att detta är en bitterfittas försvarstal, och då inte på ett defensivt sätt utan bara rakt uppochner, så här kan det vara, så här kan man bli. Föreställningens styrka är den medsysterligheten som sprids. En förståelse kvinnor emellan. Kanske kan man nu se ett trött och hårt kvinnoansikte med nya ögon. Aha! Ok, jag fattar. En kram kanske?

Ja, föreställningen bjuder på många guppande bröst i publiken, många skratt och många -ja, precis. Musiken som spelas i föreställningen är bra, men...ursäkta mig, för bra. Vi börjar gunga med och gå in i något annat, fokus på själva föreställningen försvinner och vi förlorar oss i välbekant takter. Nina Simone, I love you! Och det gör alla andra här å....Men! Det här känns så bekant. Det finns något över teater generellt, en trend som jag tycker är lite lätt obehaglig. En raggning med publiken där man heller erbjuder ett skratt än ett ord, hellre ett stoj än en rörelse. Man bjuder upp till något lättsmält och underhållande. Sånt som man skrattar åt, men glömmer så fort man klivit utanför foajedörrarna. Finns där en rädsla för att skrämma publiken? Teatern behöver bli mer modig och stark, stirra publiken i ögat och våga berätta på nya sätt. Men egentligen har det väl varit så här länge...de stora scenerna spelar för den stora publiken, de små för den lilla. Trist. Det vore häftigt att få se något modigt i stort format...någon gång.

Text: Johanna Lundin
Foto: Klara G

DRAMATISERING: MARIE PERSSON HEDENIUS
REGI: SARA GIESE
LJUS: CHARLOTTE HALLERÖD
MASK OCH PERUK: JOHANNA RÖNNBÄCK
LJUDDESIGN: OLA STENSTRÖM

MED: ANNA LYONS.