Jag och min dotter har sett Teater3s föreställning ”Bubbla”. Det var en rätt blandad upplevelse. Det visade sig att jag och min dotter har väldigt olika åsikter vad det gäller teater.
Innan föreställningens början satt barn, föräldrar och skådespelare tillsammans i fojén. Det blev en mjuk inledning. Vi sjöng några sånger och fick berätta vad barnen hette. Skådespelarna berättade om föreställningen och lugnade eventuellt oroliga föräldrar...Det är ok om de gråter men det finns en gräns, i princip. Därefter blev var och en inbjudna ned på scenen som väntade oss likt en röd halvbubbla. Scenen figurerade i en halvcirkel och tillsammans med publiken så skapades en enhet. Vi blev en bubbla. Inne i bubblan utspelades enkla dramer som påminde om en pekbok. En gumma. En gubbe. Musik. Ljud. Rörelse.
Väldigt enkelt. Väldigt svårt.
Om man frågar mig om min upplevelse skulle jag säga -underbart! Jag for in i upplevelser jag hade som liten, riktigt liten. Mindes hur man såg världen som barn. Uppfattningar av ljud. Droppande vatten. Färger. Dans. Ord. Rörelse.
Min dotter däremot. Blev vettskrämd.
Jag har ingen aning om vad som hände. Det hela gick väldigt snabbt. Helt plötsligt så blev hon stel som en pinne i hela kroppen och...liksom paralyserad. Gallskrek! Jag har aldrig sett henne så tidigare. Någonting skrämde henne ordentligt.
Innan spelet var alla, inklusive min dotter på hugget, jollrande och hoppande. Men så fort spelet började blev det...knäpp tyst. Fascinerande hur 10 spädisar helt plötsligt blir toktysta och bara tittar. När spelet dragit igång är det en bebis som skrattar och skrattar, han tycker det är jättekul! Min dotter däremot. Mnjae. Hon är väldigt skeptisk.
Det är uppenbart att min dotter bara vill därifrån, så fort spelet slutat och vi sitter ner igen tar hon första chansen att fly fältet. Hon kryper uppåt, bortåt och hemåt.
Efter spelet sitter skådespelarna ned med oss igen, den här gången på scenen. Barnen får chansen att klättra runt och titta, känna, lukta...om de vill. Min dotter, som sagt var. Var färdig...för längesen.
Att teater är något väldigt svårt är det ingen fråga om. Att få ALLA nöjda i publiken kanske är närmast en omöjlig uppgift. Varje människa har sin egen upplevelsevärld som är totalt sin egen. Ingen reaktion är rätt eller fel. Skillnaden är väl bara det att barn är omedelbara och visar direkt vad som ”känns”. Kanske borde vi lära oss något utav det? Nästa gång jag går på teater ska jag göra precis som min dotter...skrika! om jag blir rädd.
Johanna Lundin
Idé: Sara Myrberg
Medverkande: Sara Myrberg & Per Dahlström
Regi: Helena Björelius Hort
Koreografi: Ingrid Olterman
Scenografi/Kostym: Ylva Sanner
Tillverkning: Göran Lidbrink & Josefin Lindskog
Ljus: Lars Liljegren
Ljud: Patrik Strömdal
Mask: Helena Bernström
Trixkonsult: Bert Gradin
Producent: Jessica Persson
Foto: Martin Skoog
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.