Bland misstrodda strupar och vacklande ben.
Bland vilsna själar och skummande ölstop.
Mitt i detta, ljuder en ton.
En ton som bryter sorlet av obehag.Törsten efter något som ska bryta sig in i det dammigaste av våra inren strömmar till, Det är en klarinett.
En ensam klarinett som spelar en melodi så sorglig och så vacker att självaste Bacchus släpper sitt glas och ler.
Finns något så rent som detta?
En servitris är den enda rörelsen i rummet
så när som tonerna som dansar i banor över våra huvuden.
Musiken avtar i en ton som vi aldrig vill ska ta slut.
Precis när publiken andfådd hämtar andan händer något nytt, kontrabas och akustiska gitarrer sätter igång i en rytmisk takt som påminner om något vi glömt.
Vi blir påminda om den rena enkla glädjen.
Publiken nappar och fattar...nu händer det.
Jubel!
Innan vi vet ordet av har en kvinna entrat scenen och tar ton.
Ögonen skimrar och slår tvekan ur våra sinnen om att sorgen tidigare funnits här.
Vad är detta? Ett väckelsemöte?
Nej, det är jazz.
Alla är frälsta.
Sedan kontrabasen och gitarrerna tagit del av symfonin har hela lokalen flyttats i tid och rum, vi är mitt i femtiotalet.
Svajjande händer i publiken lockar på dansanta herrar
med uppknäppta skjortor. Stämningen är på topp.
Men även detta ska ta slut.
Efter hurrarop och flera glas vin än vi kanske tålde
är det dags för avrundningen vi alla längtat efter -
den ensamme klarinetten.
Han spelar för oss, oh yeah!
Fuktiga i blicken svarar vi klarinetten,
vi kan inget annat göra.
Den här kvällen.
Wow.

Johanna Lundin