Joe goes to town


Jag svettas innan föreställningen. Det känns som åska i luften. Tempot i Stockholm dundrar fram i blodet och allt jag kan göra är att svepas med i pulsen. Det tjänar ingenting till att försöka streta emot. Slutligen finner jag mig framför porten till kulturhuset. Det vimlar av folk och jag börjar känna mig en smula illa till mods. Man känner igen klientelet, kavaj, gula brickor, ymnigt färgglada små klänningar, lila strumpbyxor, kort sagt - hela fadderullan. Församlingen brakar in i första rummet för att visa upp sina biljetter. Där står man ett bra tag och hamrar på om alla möjliga kulturfaciliteter. Plötsligt tystnar massan då ett ljud som inte hör hemma i sorlet börjar rulla. Ljudet studsar, leker sig fram i ett märkligt eko. En engelsk liten dam börjar tala. Vi leds ut på en scen (där skådespelarna står uppställda för att hälsa/chockera, jag vet faktiskt inte..) och upp på en läktare. Själva lokalen är förresten helt fantastiskt suggestiv med bla ett inskott i väggen framför ytterligare en öppning som ger horisont och djup till det första rummet.

Föreställningen inleds med en kröningsceremoni av den nye kungen (Rikard Wolff) Edvard den andre. Här börjar dramat då han som första insatts som kung bestämmer sig för att kalla på sin älskade Pierce (Simon Norrthon) och bjuda honom vid sin sida. Ohämmat och öppet lever kungen med sin älskare i kungahuset. Detta väcker avsmak hos adeln som ser sitt inflytande och sin makt radikalt undermineras av den nye ynglingen som vinner mer förtroende hos kungen efter var dag som går. Rikard Wolff gör en utmärkt roll som brunstig kung, kärlekskrank och förblindad av sitt begär.

Pjäsen fortskrider i närmare fyra timmar med ett uppehåll. Tidsträckan väcker ingen rastlöshet trots att jag är trött innan föreställningen. Susan Osten besitter förmågan att upprätthålla intensiteten. Nästan som på cirkus driver vissa akter ut sitt spel i akrobatik och fri dans vilket ger uttrycket ytterligare en dimension. Rikard Wolff och Simon Norrthon visar klass, sparar inte på krutet för en sekund. Hela ensemblen känns väldigt homogen, för att inte tala om den syntbaserade musiken som ständigt överraskar och förtrollar. Teatern bjuder en ny värld, en värld jag gärna återkommer till. Jag känner mig lätt berusad då jag vacklar ut ur lokalen och in i verklighetens tunnelbana & betong.

Text: Joe Slim
Foto: Mats Bäcker