Friheten att inte vara sig själv
Mjölkvit hy, rak näsa och läppar av hallon. Hennes ansikte verkar oroligt, medan solstrålarna leker i det havrefärgade håret. Oerhört vacker. Plötsligt möter hon min blick. Andlös tystnad. Jag ser bort. Vill inte verka alltför påträngande. Tunnelbanan glider vidare medan värmen väller fram i mitt inre.
Ja, kanske kan Magin, Gud, Närvaron (eller vad man nu vill kalla det) spira i de mest vardagliga situationer. Här och nu. Som i det bortdöende ljudet av förbipasserande bilar. Ett barns beröring. Doften av kryddat kött i Hötorgshallen. Det känns som glimtar av ljus i ”Platons grotta". Den "Platons grotta" som Joakim Ceder beskrev i sin intressanta artikel förra veckan (”Om Platon och chilenare"). Det är en metaforisk grotta Platon befinner sig i. Med ryggen vänd mot öppningen, bort från ljuset. Han stirrar in i mörkret. Det mörker som är våra villfarelser, vårt rationella tänkande, vårt språk som fäst det mänskliga medvetandet i en begränsad värld av tid och rum. Förblindad av mörkret försöker man hitta ut genom att fortsätta tänka, hoppas, skapa komplicerade teorier, resonera sig fram till ljuset, steg för steg, utan att för en sekund inse att man mest bara leker med sitt modersmål. Det språk och de tankar som håller oss fjättrade till jorden. Kruxet med Platons grotta ligger alltså i att begränsa (eller se igenom) detta rationalitetens mörker: Kanske glömde Platon sina tankar och idéer för ett kort ögonblick, råkade vända sig om i grottan och såg öppningen, såg ljuset. Tanken gjorde en saltomortal in i det ofattbara, vår värld blev illusion, och han "såg" eller "kände" världen så som den verkligen är, har varit och alltid kommer att vara i just detta enda ögonblick. Någonting som aldrig kan beskrivas i ord! PÅ detta sätt är ett rent intellektuellt närmande till Magi eller Ande (”filosoferande”) rent parodiskt; på sin höjd en slags förberedelse för att låta anden röra vid en. Man börjar undra: Men hur nås detta vackra, denna Skönhet, eller vad det nu kan vara? Det är nog väldigt individuellt. Ett sätt att ta tillfälligt adjöss till egot är att stiga ut ur innötta sociala roller och rutiner. Som att göra något nytt eller oväntat. Till exempel: Turista i sin hemstad och betrakta världen på ett nytt sätt. Kalla dig för Eddy Bratt om du vill, och fråga dig fram på engelska. Du kan till och med intala dig att du har fyra bröder och en farsa som bor i Gällivare och är smygalkis. Nästan vad som helst är okay, så länge du stiger ut ur ditt vanliga jag och njuter av processen. Om du tror dig vara helylle-hetero; hitta tilltalande drag i människor med samma genus som dig. Är du puritanskt lagd, besök några porrbutiker. Har du livet igenom spelat tråkmånsen, börja stöta på den du är så hemligt kär i. Ta en annan väg till jobbet. Läs Metro-tidningen baklänges. Läs moderaternas partiprogram och uppfatta det lysande i resonemangen. Tror du dig vara smart (idiot!), börja betrakta allt som människor säger som vore de orden från de allra kunnigaste. Misstänksam mot människor? Betrakta dina medmänniskor som fullkomliga varelser med de godaste avsikter. Är du en inbiten slyngel, rata Slynglar i ett par veckor, fräscha upp kroppen i gymmet istället och bli sportfantast eller nåt ("Öööhhh... Slynglar är ändå bara för kvasi-intellektuella nördar, typ"). Närma dig världen som ett pånyttfött barn. Allt är på lek. Eller släng alla dina ambitioner överbord och spela plockepinn med dig själv hela eftermiddagen. Det är fantastiskt hur världen kan öppna sig mitt framför näsan. När man minst anar det. Kanske börjar det till och med kännas som att träden viskar hemligheter till dig. Skuggorna dansar, hela världen lever och du är omgiven av levande konst. Ja, vem vet, kanske är friheten att INTE vara sig själv något extra. Go for it! Stefan Larsson
Ps Detta är min version av Ljuset bakom Platons grotta. (www.artdreams.net/1.9.html)