Jag stirrar ner i mosbrickan som kallnat på några få, än är våren inte här. Jag väntar en gammal bekant som blivit kvar i en bilkö, om en sekund ska hon vara här. Jag sneglar över axeln och kisar in i bilarna, är det den..den eller den? Iförd en pälsmössa dyker min bekant upp från det motsatta hållet, hon har tänkt bättre än mig. Min tunna bomullsmössa ligger som ett korvskinn på hjässan och avundas våren. Vi tågar med raska steg mot Allan Edvalls gamla härbärge, Brunnsgatan 4. En bred samling äldre damer och herrar trycker sig mot scenen och väntar på ett välkommen. Förväntningarna är höga när dörrarna återigen öppnas för det Lugn-ska. Kommer hon åter att lyckas?

Inledningen är hyffsat torftig och jag störs av enstaka skratt runtom. Publiken hankar sig fram i en nervös tango och skrattar lite nojjigt åt några snesprång, men en tredjedel in i föreställningen tar magin vid. Jag vet inte vad det är egentligen, men plötsligt befinner man sig i det där Lugn-trancet. Kristina Lugn har återigen skrivit en hjärt och lungräddning i ord. 2 blås, 30 tryck, 2 blås, 30 tryck och ...vi återupplivas ur vintermörkret.

Publiken som tidigare varit en och en har nu förvandlats till en stor kokong där orden hälls över oss som honung. Vi njuter tillsammans och suger i oss som törstiga bin. Förväntansfulla väntar vi med öppna öron när nästa skopa ord ska omhulda oss . Texten är modig och vågad, bjuder på paranteser som beskriver karaktärernas tidigare liv. En mening med en sju åtta ord kan vara nog för att ruska om ordentligt. Som vanligt innehåller Lugns texter humor med dödsallvar, vi skrattar med gråten i halsen. Söker svar på frågor som ställs till oss och från oss. Det här är på riktigt.

Ögat blir inte heller besviket. Scenen är uppbygd som en labyrint i vikväggar som kan snurra och skapa nya rum i ett kick. Ibland är rummet blått och trekantigt, ibland i glas och reflekterar publiken. Publiken hamnar alltså på scenen och stirrar sig själva i ögat, oerhört listigt. Oerhört vackert. Det får en att tänka. Handlar det egentligen om oss? Staffan Göthes röst mullrar över scen som ett åskmoln samtidigt som Lina Englund biter snabbt med en snörpande mun. Mirja Burlin står för det jordnära och sjunger oss till glömska.

Ja, det är snyggt, vackert och skönt. Som vanligt när allt är ovanligt. Underbart. Om publiken tidigare var i en kokong har vi vunnit något nytt. När dörrarna slås upp för Brunnsgatan 4 flyger en hel drös fjärilar ut, redo att möta marsnatten, trots att den är kall.

Text: Johanna Lundin
Foto: Teater Brunnsgatan Fyra

Karlsson av Kristina Lugn
Med Mirja Burlin, Lina Englund, Staffan Göthe, Lina Englund
Musik: Ulf Dageby
Regi: Johan Wahlström
Scenografi: Sören Brunes
Ljus: Figge Holmberg
Kostym: Inger Elvira Pehrsson