Art of Spectra öppnar sin föreställning Kod på Moderna Dansteatern ikväll.
Jag har inte satt min fot på ett kulturellt evenemang på tider och törstar innifrån benmärgen. Jag riktigt längtar efter att sörpla i mig rörelser, gester, toner och musik. Ge mig!!
Men vad är det är det som händer?

Ljuset tänds upp och scenen uppenbarar sig i ett stilleben av två manliga dansare, det är en vacker bild som skapar intresse, en fin öppning.
En rappare kliver in på golvet och börjar, enligt mig, harva i takt till att dansarna fått liv. Bakom honom blinkar två stora skärmar och fyller en musikvideo funktion. Jag vet inte, formen är snygg. Men det är också allt, snygg.
Jag upplever att jag sitter bakom en glas skiva och tittar in i låda där det blinkar, låter, och rör sig, men jag förblir oberörd.

Jag funderar på vad det är som saknas, och kommer fram till att det är trovärdigheten. En danskamp mellan de två manliga dansarna blir för snäll, mesig eller återigen.. snygg?
Var är intensiteten?

Här. Här finns den. Den tredje dansaren- den kvinnliga är något helt annat.Här finns elektricitet och närvaro. Det är bara synd att de har valt så mycket synkdans som de har gjort. Det blir så ojämnt och...synd, helt enkelt.
Då den kvinnliga dansaren rör sig i en snygg rörelse blir de andra bara klumpiga bredvid.
När var och en får röra sin egna kropp i en egen rörelse är det bättre, varje kropp får då gestalta sitt eget uttryck.

Rapparen då? Jo, han är faktiskt den enda som utvecklas genom de 50 minuterna, han växer och förtroendet för honom ökar. Till en början står han, nästan provocerande stilla, men genom föreställningens gång förvandlas han till ”den stilla rappande mannen”. Coolt faktiskt. Hans stilla gestalt kommer att få ytterligare en funktion än att vara dansarnas motpol till rörelse, men det vet jag inte än…

Apropå röst . . .ljud... och tystnad. Det mest njutningsbara i kvällens föreställning påminns mig i varje uppbrott från dans och musik. Här, här i mellanrummet mellan nummer och nummer finns ett eget. Ett jag kan tro är orepeterat. Dansarnas lyftande bröst och ljudet av dess andetag är så skönt och pinvackert att allt som varit förut och allt som komma skall kommer att blekna. En ansträngd kropp som drar efter andan är både den vackraste dans och den vackraste musik en dansföreställning kan erbjuda.

Eller?
Rapparen tar sig an sista numret i kombination med dansarna, tillslut försvinner dansarnas rörelser och den stilla mannen står solo. Helt plötsligt händer det , det jag längtat efter hela kvällen. Han! Dansar. Rör sig smäckert som en läcker ål i sina bästa glidbyxor. Shouiiii!
Där satt den.
Danskvällen avslutas med den stilla mannens underbara dans… den varar bara i ett par sekunder… men ooooh, den räddar en hel kväll.

Koreografi: Peter Svenzon
Musik: Peter Svenzon och hip hop-producenten Zynk.
Text: Mattias Lagnander (P.S. Aka tha marginal error), Petter Stenqvist (PSTQ) och Maurits Johansson.
Ljussättning, Stockholms premiär: Tobias Hallgren
Ursprunglig ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
Kostym , Stockholms premiär: Elin Utterström
Video: Peter Svenzon
Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Mattias Lagnander, Sigge Modigh och Peter Svenzon.

Text: Johanna Lundin
Foto: Anna Lindqvist