Nej, nej, nej!
Jag är så trött på det här! Det är så uttjatat!

Vi får se den charmerante konstnären Modigliani, mannen med stort m som dansar fram i livet med en spritflaska i den ena näven och en pensel i den andra. Med den tredje förför han hela mänskligheten. Men detta är inte sant mina damer och herrar. Den tredje handen är inget annat än hans eget ego som måste uppfyllas med hjälp av trånande kvinnors blickar och mäns beundran.

Modigliani var, måhända en god konstnär, men också en självgod sådan. Och det är det filmen handlar om. Som vanligt. Konstnärens personlighet. Brusande, vacker, förförande…och fruktansvärt irriterande.
Det finns förstås en kvinna i hans liv. Jeanne. Hon är besatt utav honom, får ett par nätter med den store konstnären och blir gravid. När barnet kommer till livet vill myndigheterna ta det ifrån henne. Detta bekommer henne inte särskilt mycket, det är Modi hon vill ha. Hon fortsätter enträget hela filmen att jaga honom som en puma jagar sitt byte, listigt och envist. Vi sitter bara och suckar och tänker.. ge upp människa!

Filmen bjuder dock på en del vackra bilder. Vi får se dansande par i ett regnigt trettiotals Paris, fuktiga gatustenar i natten som exhalerar Edith Piaf. Ibland ler jag faktiskt. Men snart är det åter dag och jag förväntas sympatisera med den stackars missförstådde konstnären som förresten börjat hosta nu. Vilken överraskning!
Glimtar jag lite extra fett vid byxlinningen? Har musiken fått en sorglig ton? Våran förr så charmante konstnär börjar falla. Högmod går före fall! ropar mormor långt bak i huvet.
Rätt åt han! Ropar en annan.

Jodå, ”elvisutvecklingen” är ett faktum. Modigliani bleknar och blir mindre och mindre av det som han var och mer och mer av det som komma skall. Döden. Den älskande kvinnan vid hans sida vårdar som om det vore hennes eget barn, och vi förväntas sitta gråtande i bänkarna.
Det gör vi inte.
Enda gången som jag blir känslomässigt berörd är när Modigliani besöker Renoir. Renoir ger samma sorts effekt som Falcor, lyckodraken, i ”den oändliga historien”. Mötet mellan den pompöse ”Modi” och den varme Renoir blir intressant och varmt. Ögonbrynen lyfts och här händer det något. Modigliani visar något annat och den stickiga attityden faller. Finns det ändå ett uns att självinsikt hos Modi?
Nåväl, en mycket kortvarig sådan.

Som sagt var, det här har vi sett förut! Tusen gånger! Det är så otroligt förutsägbart från bild ett till bild hundra. Tur att jag inte är recensent, för om jag så vore , skulle den här filmen få riktigt dåligt betyg.

Johanna Lundin