Dramaten sätter upp ”Petter och Lotta och Stora Landsvägen” på stora scenen. Jag är inte imponerad.
Kostymerna är häftiga som fyrverkerier a´la milleniumskifte men människorna däri blir dessvärre bara dockor och modeller. Eller…Pappfigurer? Men vem håller i trådarna och vad vill denne säga?
Någon som vill bjuda på något gulligt gissar jag. Det blir som sliskig sirap med honungsparfait för hela slanten. Jag vet inte om jag är ensam om saken, men min tunga krullar sig åtminstone av sött serverat med sött.
Petter och Lotta går vilse efter den långa landsvägen och träffar Tant Brun som berättar om ”Lillköping” varifrån hon kommer. Petter och Lotta, som bor hos den elaka och tråkiga tvätterskan Kristin faller för lockelsen och följer trallande med.
Lillköping är en märklig plats i mina ögon. Där är alla ”lyckliga” och ordning och reda lyder. Farbror Blå predikar om hur viktigt det är att lära sig och Pelle och Lotta civiliserar sig med hjälp av böcker, böcker och … böcker.
Ja, livet i den lilla pittoreska staden Lillköping tycks mig vidrig om jag ska vara ärlig. Man får vare sig gråta, vara ledsen eller ifrågasätta. Bara dansa med grönsaker, äta tårta och lära sig.
Spelet känns stelt och tillgjort, det påminner lite om ett spelande julkort med en liten text; trevlig helg och en liten trudelutt. Visst, det här är en barnföreställning och den behöver kanske inte vara kärv som hälleberget, men vad i hela friden!
Barnen skrattar emellanåt, men de som verkar nöjdast i publiken är den äldre skaran, de ler sådär nöjt och igenkännande. ”Så här ska teater vara”.
För de känner alla gånger igen sig, ”så här var det i skolan när jag var liten”. Med ”Herr ris” hängande på väggen som ska prygla den som är stygger. Hohojaja.
Det känns som om vi förflyttats till 40-talet ikväll och det är ingen trevlig resa. För precis så här kan jag tänka mig att teater spelades då. FÖR de borgerliga och UTAN tråkigheter. Eventuella tråkigheter vinglar vi upp med lite smisk. Nej, fy. Det är så man kräks.
Men det som är mest synd är att man inte gör någonting av den. Sagan ger ju möjligheter att berätta något värt att lyssna på, men man väljer den enkla vägen. Den där solen alltid skiner och barnen är glada. För om man är ledsen är man varken värdig kärlek eller respekt.
Om det är så att man försökt vara ironisk på något vis har man varit otroligt diskret. Jag ser det i alla fall inte. Och jag undrar vad barnen tänkte efteråt.
Jag borde ha frågat.
Scen Stora scenen
Regi Carolina Frände
Scenbild och kostym Magdalena Åberg
Kompositör Göran Martling
Ljus Linus Fellbom
Peruk och mask Lena Bouic Wrange, Sari Nuttunen
I rollerna: Julia Dufvenius, Hugo Emretsson, Peter Engman, Kicki Bramberg, Mats Bergman, Thérèse Brunnander, Annakarin Lindblad, Suzanna Dilber, Filip Alexanderson, Josephine Alhanko, David Mjönes, Mikael Kallin
Text: Johanna Lundin
Foto: Roger Stenberg
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.