När ryggen slutar värka och örat får vila


Blixtrande smärtrapp slår sig ned genom ryggen. Jag är inte säker på om det är graviditetskrämpor eller om det är den fruktansvärda gubbrocken som plågat oss åhörare i snart en timme nu som är anledningen.
Vem har valt skivorna?
Den mer mogna publiken verkar däremot gilla pausmusiken och svänger på höfterna och sveper glas på glas av skummande öl i denna eviga väntan. Mitt tålamod börjar ta slut.
De röda sammetsgardinerna gungar till då och då på scenen och tänder obönhörligt ett nytt hopp…ska de börja spela nu?
Men gubbrocken förblir och ryggen ger ifrån sig ytterligare krökningar och obehag.

I den sista timman tystnar äntligen oljudet. Publiken har passerat stadiet "salongsberusning" för längesen och verkar ha förnöjt sig med husets drycker med råge.

Äntligen.. träder Nina Ramsby och Martin Hedenros ut på scenen. Ljuset landar i knähöjd och de första tonerna tar vid.
”Två tungor har mitt hjärta, två viljor har mitt sinn”.
Ryggen sträcker ut sig och sinnena är åter med. Det sarjade örat som plågats i timmen av oljud börjar sakteligen acceptera toner igen.

Martin hamrar ömsom smeker klaveret samtidigt som Nina ljudar orden och levererar, som man säger i mediabranschen. Likt en kroppslig böld tränger hon pulserande igenom gränsen mellan scen och golv. Innehållande djupt vemod och längtan bryter hon in genom våra egna skinn och finner såren snabbt, för att sedan bandagera om sorgerna med löften om kärlek. Men det är inget slisk slisk, utan snarare i ett ordentligt grepp och med en raljans man känner igen från ett demonstrationståg.
Vilsna själar.. här har ni!
Hårt och mjukt på en gång.

Emellanåt blir den berusade publiken stökig, och ombes att lyssna. Tyst… blir det.
Det nya materialet från skivan ”Jazzen” har en något mer religiös prägel än den förra ”Visorna”. Man väljer några nya vågade låtar och avrundar med bekant material från förr. Texterna på det nya materialet känns ibland lite klumpiga i jämförelse med det tidigare. Kanske bara ett ovant öra?

När spelningen tonat ut återvänder jag till mig själv och påminns om graviditetskrämporna, min rygg! Nåväl, håll ut, säger jag mig själv. Snart är det Stefan Sundströms tur. Efter ytterligare väntan och ett märkligt tal av Lars Ohly…? entrar mr Progg scenen. Han ser sådär skönt sliten ut, fåror som skvallrar om många sena nätter och en och en annan pilsner. Axl Rose-bandanan är givetvis på plats. Skrovliga toner öppnar numret tillsammans med en tolvmannakör. Nina Ramsby är också med på ett hörn, jo, Nina och Stefan funkar finfin ihop.
Det blir drag kan jag lova!

Så visst, från den stilla tvåmannaorkestern till Stefan Sundströms organiserade kakafoni lämnar kvällen en med ett starkt och vackert intryck. Kanske minns någon också Lars Ohlys utspel där han frågar sig…vad fan är det som händer?
För kvällen har ett klart och tydligt budskap. I form av tysta rop och skrikande tystnader väller det över oss. Nina vill det. Martin vill det. Stefan vill det. OCH Lars Ohly vill det.
Stoppa högern!

Text: Johanna Lundin
Foto: Eva Ankarvall