Efter smyckesutställningen Touch Down på Konstfack den 14 februari tog jag tunnelbanan till Skanstull för att ta mig till Snövits Slyngelfest. Efter den glada utmattade tröttheten som studenterna utstrålade på utställningen och den lite ”tjusigt värre” stämningen som alltid råder på Konstfacks utställningar.

Träffade två nära vänner Lawrence och Cecilia som jag bjudit in och som var sugna på ett kulturbad på Alla hjärtans natt, och gick den korta vägen längs Ringvägen till den avslappnade krogen Snövit.

Stämningen i lokalen en trappa ner var opretentiös. Joakim, som tog emot våra jackor försvann snabbt och under tiden jag köpte en öl satte han sig vid pianot och började spela. Albins kusin började kort därefter deklamera dikter på den lilla scenen, och hans ljusa siluett lyste mot en mörk bakgrund som var vackert utsmyckad med röda hjärtan dagen till ära. Tyvärr hade vi redan missat ”Svart modevisning”.

Fler och fler människor som ville de dela denna onsdagskväll och ”slyngla” tillsammans i Snövits fönsterlösa mage anslöt sig till festen. Christian von Essen gick upp på scenen och gjorde sin solodebut, men lugn stämma och stor ödmjukhet, men med stor scennärvaro. Publiken uppskattade hans gitarrspel och hans sånger, som var skrivna i en tid som kanske inte var lika lycklig som denna Alla hjärtans natt. Scenkvällen avslutades med den mycket begåvade och självsäkra artisten Mia y Mio. Hon sjöng den jingle hon skrivit och framfört till ett program på tv4 som kommer att sändas i april för att avsluta sitt framträdande.

Trött av både utställning, sång och den goda ölen tog jag avsked av och begav mig hemåt med ett leende på läpparna. Tänkte på de tulpaner jag fått av min gulliga dejt innan utställningen. Tänkte på min systers trötta leende och pojkvännens hand i hennes. Tänkte på alla paren på Slynglarfesten, och på alla andra som också var där. De små gesterna, leendena, skratten och hur kropparna ändrade hållning och slappnade av efter en öl eller två. Blickarna förlorade sin skarphet och sin ”jag känner dig inte” karaktär och blev glansiga, mjukare och välkomnande. Visst var det öde och kallt ute på väg hem, men nere på Slyngelfesten där var det fullt av människor med stora hjärtan och gott om mänsklig värme.


Text: Cristina Fuentes
Foto: Johanna Lundin