SMUTSIGA HÄNDER
av Jean-Paul Sartre


PAPPPAAPAPAPAPAM PAPPAPAPAPAPPAPAPAM!!

Så öppnas Jean-Paul Sartres ”Smutsiga händer” på Stadsteatern.
Det går blixsnabbt. Ena stunden sorlas det och pratas i salongen, nästa är det kolsvart.
Precis som det blivit nattsvart fyras en ordentlig skottsalva av, ett ljud som skrämmer skiten ur en. Om det var vår uppmärksanhet man ville åt, har man definitivt fått den. Det är en hyffsat obehaglig uppmärksamhet kan jag lova.
Publiken ser spänd ut. Inte spänd som i nyfiken.
Spänd som i rädd.

Vi får träffa Hugo, en medlem i ”Rörelsen” som får i uppdrag att döda den högt uppsatta politikern Hoederer. Hugo spelas av Andreas Kundler och är en överklass pojke från ett trasigt hem med intellektuell bakgrund. Frågan är om han är kapabel till att döda? Är han för feg? För illojal mot rörelsen?

Hugos fru Jessica; spelad av Sara Sommerfeld, är Hugos motsats i mycket. Hon är en spänningsökare och gestaltas i en Lolita karaktär. Hon spelar på sin sexualitet likväl som Hugo spelar på sin trovärdighet.

Spelet i första delen av akt ett är haltande och känns krystat. Samspelet mellan Sara Sommerfeld och Andreas Kundler saknas och istället skapas tveksamheter och ovisshet. Först när Leif Andrée, i rollen som Hoederer, kommer in på scenen sätts benen ner. Karaktärerna landar och Andrées rutinerade stil smittar av sig. Även Jessica Liedbergs rollfigur, Olga i Lara Craft utstyrsel skänker spelet mycket.

Man undrar bara hur man valt kostymen? Generellt ser kostym och scenografi direkt tagna ur en science fiction värld, männen bär långa svarta gummirockar och kvinnorna är "upphottade" i catsuit dräkter och allt annat som avslöjar deras kroppar på mesta möjliga vis. Det är som direkt "rippat" ur ett tvspel a´la Tomb Raider, men varför väljer även teatern att förstärka dessa sexualiserade roller på scen?
Det får en att undra...




Intrigerna tätnar och allt ställs mot sin spets. Gott mot ont och rätt mot fel, framförallt ställer man frågan -hur långt är man beredd att gå för den goda sakens skull? Är det rätt att döda om man har tillräckligt starka motiv?

Visst berättar man något viktigt på Klarascenen ikväll, men kanske med lite onödigt spetsig tunga? Inledningen på föreställningen sitter kvar hela kvällen. PAPPAPPAM, PAPPAPAM!!!
Att skrämma sin publik är ingen bra början på en föreställning. Jag är övertygad om att något går förlorat.

Trots detta vinner ändå ”Smutsiga händer” något ändå. Med spännande kast och ett överraskande slut sitter spiken i kistan där tillslut i alla fall.
Även.
Om man får vänta på sista spiken ett par dar.

Text: Johanna Lundin
Foto: Linn Sandholm

Författare Jean-Paul Sartre
Översättning Eyvind Johnson
Regi Ragnar Lyth
Koreografi Carl Olof Berg
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi, Tomas Florhed och Tina Paulsson
Mask Maria Lindstedt