I fredags kväll begav jag mig till Fryshuset för att se Teater X spela, jag visste inte riktigt vart jag skulle och hamnade fel. Det var tydligen danskväll i stora salen, dansbandsmusiken fullkomligt vrålade. Efter ryckande i låsta dörrar såg jag en skylt... Playback. Här.
Ett pannrum var platsen för kvällens skådespel. När vi setat ner en stund kommer conductern, en sorts konferencier för kvällen. Hon välkomnar oss och därpå aktörerna. Fyra stycken skådespelare står inför oss. Nära.
Och vi granskar, minsta lilla rörelse eller min är tydlig på scenen. Är någon nervös? Aktörerna börjar med att berätta varsin historia och sen är det vår tur. Conductern frågar lättsamt hur vi tycker livet är för tillfället. Någon långt däruppe säger att han längtar till våren.
Conductern ger instruktioner till skådespelarna som får gestalta känslan i någon form. Kanske som en levande skulptur eller ett korus.
Akt ett, skulle man kunna kalla det för, består i korta meningar från publiken som gestaltas i kortare spel från aktörerna, ofta med få ord.
Conductern ligger på oss lite mer nu, hon vill ha en historia. Hon ställer frågor och allt detta sker inte smärtfritt kan jag tala om. Som publik känner man sig ständigt som om man har strålkastarljuset på sig. Vem ska våga? Tystnaden skär i luften, precis i rättan tid säger conductern:
- I tystnaden bor berättelserna. Vi suckar ut. Helt plötsligt har obehaget i tystnaden vänts till en kraftkälla. Trots detta är det inte helt lätt. Några sitter med huvudena nedsänkta, andra laddar. Snart så...snart.
Jag undrar hur VI ser ut, nyss hade vi granskat aktörerna, nu var det tvärtom. Conductern verkar, som sagt var, ta tystnaden med ro. Så gör någon det.
- Ok, jag kan berätta.
Applåder, tro mig, applåder. Kvinnan har räddat oss alla.
När vi nut träder in i akt tre får berättaren träda fram och sitta på en stol på sidan av scenen tillsammans med conductern. Aktörerna lyssnar.
Gruppen ställer sig i en ring och tittar på varandra, liksom fokuserar. Sedan är det någon som får en impuls och börjar. De andra vet precis hur de ska göra. Hur är detta möjligt?
Har de ett hemligt språk? Kan de kommunicera med ögonen? Hur gör dem?
Jag inser att aktörerna har ett svårt jobb. Samtidigt som de har ett ansvar gentemot berättaren måste de även känna sig fria att tolka och skapa historien.
Det måste vara oerhört lätt att kränka berättaren, och en av gångerna är det nästan på gränsen. Det är ett mycket känsligt vågspel som iakttas med millimetermätare.
När berättelsen gestaltas blir den liksom på riktigt, har vi lättare att ta till oss en historia genom gestaltning än endast via öronen?
På scenen finns även en musiker som använder sig av olika instrument för att ge spelet en puls eller en känsla. Ibland verkar det vara musiken som styr spelet, och ibland är det tvärtom.
Som rekvisita finns tyger som används till allt möjligt, fyra lådor som under spelets gång byggs upp och rivs ner till olika former. En gång iklär sig en av aktörerna ett svart tyg och säger
- det är jag som är strömavbrotter. Och vi tror honom.
Det som fascinerar mig mest med den här formen av teater är hur modig den är. Det är läskigt, både att vara i publiken och att vara aktör.
Men i det där läskiga finns det spännande. Det spelar egentligen ingen roll om man lyckades eller misslyckadees, man gjorde det.
Jag tror att flera av oss gick ut ur pannrummet och var lite nöjda, både av vad vi fått se, men också av vad vi själva gjort.
Sista akten vi fick uppleva var oraklets, då fick publiken chansen att ställa frågor till aktörerna som nu förvandlats till ett orakel.
Nu! Nu gör jag det! Det här måste jag våga. Med en svag stämma lyckades jag pipa fram
- Vilket datum kommer våren? Oraklet fick genast syn på mig. Hoppsan! tänkte jag i mitt bankande sinne. Vad har jag nu ställt till med?
- När du blir varm i kroppen, när ditt hjärta smält...och vad sa de mer? Jag vet inte, men jag blev alldeles varm.
Och kände mig modig.
Nästa gång. Nästa gång, tänkte jag. Då ska jag berätta en hel historia.

Tack Teater X för att ni berättar våra historier och sprider mod, det är viktigt!

Text och Bild : Johanna Lundin