Dramalabbet labbar med Auster


Var går gränsen mellan skratt och gråt?
Den frågan ställer man sig redan i inledningen av kvällens föreställning ”Till himlen” av Paul Auster. Och fler frågor blir det.

Inledning:
Scenrummet fylls av hög musik och två män kliver in iklädda en varsin ansiktsmask, den ena med ett glatt uttryck och den andre med ett sorgset. Den glada karaktären dansar och rycker till musiken medan den ledsne är sorgsam och stilla.
Publiken, inklusive jag själv, skrattar för att det ser galet ut, men efter en stund när vi skrattat klart och dansen och musiken fortsätter passeras gränsen. Jag tror alla känner den, den som säger att; ok, nu är det nog. Skratten fastnar och det roliga blir… läskigt?
Vad gör de…egentligen?

Det är morgon och två män har precis kommit till jobbet. De läser en instruktionsbok om vilka uppgifter som ska lösas just den dagen. Stämningen är häftigt pressad och man börjar undra var de befinner sig. I helvetet?
Avskyn för den här platsen och ”arbetsgivaren” är stor. Efter kämpandes med egna demoner och varandras (det blir mycket skrik) börjar de så motvilligt att arbeta, de har fått i uppgift att bygga en mur och det känns både påhittat och onödigt.

När man lyckats etablera platsen som ett helvete eller ett snävt rum med fasta rutiner och regler, bryts överenskommelsen ordentligt.
En utav männen drar bort draperiet bakom scenen och hittar ett nytt rum fyllt med rekvisita och material från teatern, de går in där och här blir det verkligen märkligt. Allt som tidigare byggts upp i stämning och överenskommelse faller. Och det är väl kanske just det som är meningen också, men… det är ändå något som inte stämmer. Karaktärerna blir sina egna personer på något vis, de pratar annorlunda, är annorlunda. Spelet bakom scenen känns helt enkelt som ett infall och improviserat.

Man gör det svårt för publiken att hänga med kan jag lova. Har inte sagt att det behöver vara fel, men i det här läget känns det bara märkligt.
När draperierna stängs och vi återigen befinner oss på scengolvet har man svårt att tro på spelet igen.

Så, när arbetsdagen äntligen är slut och muren är färdigbyggd ges tillslut nyckeln till att släppa gisslan fri…publiken. Efter en timmes skrik och ångest ser vi äntligen slutet.
Den ena karaktären ser upp mot himlen med ett leende och säger: ser du stjärnorna?
Luften kan äntligen pysa ut. Vi slappnar av och får…semester.

”Till himlen” är en föreställning som lyckas väcka många frågor, men när det kommer till formen… så svajar det ordentligt i trädtopparna.
Att pendla så starkt i överenskommelsen med publiken kräver mer på något vis. Från att verkligen visa att ”vi är på en scen och vi vet det och nu pratar vi med ljudteknikern” till att få oss att tro på fiktionen är det ett stort glapp. Och det lyckas man inte fylla.

Text: Johanna Lundin

Medverkande: John Axel Eriksson & Olle Eriksson Mårtens
Regi: Mathias Olsson
Musik: Erik Stenberg, Martin Stenberg & Patrik Boman
Översättning: John Axel Eriksson