Folk kommer såsmåningom att tröttna på regissörer som slänger tredimensionella föremål på en men förser en med pannkakstunn handling. (Förra gången en desperat filmindustri satte på oss 3D-glas slungade den massajspjut på oss.) Det är inte första gången en regissör blandat Alice’s Adventures in Wonderland med Through the Looking Glass och kokat stuvning på dem, men Tim Burton river sönder Carrolls böcker ordentligt när han låter en ungvuxen Alice i livsvalskris återvända till Underlandet. Fast han låter åtminstone bitarna regna behagfullt på oss – en behållning har varit att se det kära Sällskapet ducka för böcker och tekoppar och – det var nära ögat – ett piano – och annat som Timmy B. slänger på en. (Man lyckas inte ge lika bra djup åt ickedigitala livsformer, men det kanske bleve för groteskt och ögontungt.)

Mr. Depp är inte så tokig som galen hattmakare – i det att han verkligen är galen under icketokiga ögonblick av insikt. Mia Wasikowska – Alice – som på något vis är övertygande i all vridenhet omkring hoppas jag se mer av. Skådespelarna bär upp denna film, effekt och manus gör det inte. Ändå hoppas jag att filmbranschen håller fast vid sin Frälsare – 3D; går inte att få på dumburk* – som i fortsättningen får serveras med lika fylliga manus. Under tiden tror jag att Burton är en av de få som kan duka upp sådant underhållande nonsens (handen på hjärtat: Carrolls original var ju också djupt underhållande nonsens!) så gå och se! Men med djuplinser. Jag misstänker att det inte är lika roligt annars.

-- Joakim Ceder
*Bygger nämligen på polariserat ljus, om ni vill veta, vilket ingen teve mig veterligen klarar. Än…