Döljande Lägenhetsvisning.

Det är mycket som mina gäster inte bör få veta. På exakt utsatt dag och tid kommer de, mina okända besökare, välkomna välkomna, som ska titta på vår etta, nosa runt i alla vindögda vinklar och vrår och någon, någon av dem kommer att överta rummet när vi flyttar vidare till en — något mindre klaustrofobisk — tvåa i höst. Så det är mycket som jag inte får säga. Jag har gjort en lista:

1. Dörren. Om jag inte håller tyst redan då så kommer jag väl inte kunna detta sedan heller. De behöver inte få veta att den kärvat fast en gång — tråkigt för den som vill in — vilket mycket berodde på Målaren Anders. Välkomna! Kliv på…

2. Hallen. En gång bred som Mårten Trotzigs gränd, dock till hälften fylld med garderober. En av dörrarna är det hål på, som jag åstadkom en gång i rent raseri — orsaken är bortglömd men hålet kvarstår — nästan. Jag har fyllt igen det med spackel och jämnat ut ytan med akryl, och om man inte ser efter ordentligt så missar man det, så gjorde Bolagets hastiga inspektion (det är deras dörr) och så förhoppningsvis även mina nyfikna gäster.

3. Badrummet. Toaletten är en smula lynnig, gör ibland antydningar om att vilja gå i strejk. Förutsatt att den inte gör detta just innan besökarna kommer så klarar jag mig. Nej, orosmomentet är vårt badkar. Måtte de inte begära att få titta under desamma. Under min senaste och hittills enda expedition till karets undre värld fann jag, förutom större mängder lortgeggagröt:
Tre flaskor schampoo.
Två lika hemska flaskor för balsam.
En flaska av okänt ursprung, vidrigast av dem alla. Somliga av dessa flaskor var bebodda.
Jag fann badkarsproppen som jag letat efter. Badkaret är inkilat mellan tre väggar, och mellanrummet mellan kant och vägg är precis lagom stort: Har man väl tappat något så får man inte upp det igen. Däremot hittade jag inte den länge sörjda och saknade badborsten, som på detta sätt försvunnit spårlöst i djupet och sedan dess aldrig avhörts. Dess vidare öden äro okända.

4. Rummet. Här har strider utkämpats, nederlag firats, middagar ätits, sömn försökt sovas, arbete sökt utföras… En bokhylla, ett staffli, ett runt bord och stolar, en sovalkov med bäddsoffa, TV, och gitarr, allt sker inom fyra väggar mellan vilka man snart blir galen. Rummet, det enda rummet, är svalt på sommaren. Det är även svalt och skönt på vintern. Jag bör inte nämna att Bolaget är hopplöst i sådana fall. Det finns bara ett sätt att — tillfälligt — få värmen att antyda mänskliga grader: Man ringer och klagar på värdar och folk, som motvilligt tar sig an fallet… Plötsligt stiger värmen! Livet börjar åter rycka i våra element —

…med ljus och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött…
Det ringer på dörren. Två tillförordnade hyresvärdar kommer in för att känna på den ej längre helt svinkalla luften. De går runt litetgrann i rum och kök. De behåller jackorna på. De känner ingen kyla, vilket de noggrant talar om för oss. Sedan försvinner de, och med dem snart också allt som kunnat anas av värme. Detta märkliga fenomen kräver en förklaring.

5. Tapeterna är i gott skick, i hallen värmer en guldorange nyans, i rummet härskar en rätt sövande mörkblå. Våra efterhyrande kanske vill få omtapetserat, så jag får inte för död och pina nämna Målaren Anders. Han tog över lägenheten i ett par dagar för Bolagets räkning, satte upp tapeter och beströk sedan resten av väggar och dörrposter m.m. med en tämligen tjock och klistrig vit färg. Det sista han gjorde innan han stängde ytterdörren bakom sig var att bemåla även karmarna på denna med vit klisterfärg. När vi kom tillbaka en halv dag senare gick dörren inte att öppna. Till sist kom en låssmed förbi, en kraftig bit som slet och bände upp dörren så att färgflagorna yrde.

6. Köket. Som hallen, fast hälften så lång och bred. Kyl och frys, ugn och spis och kanske även man själv får plats där. Trängseln är uppenbar men onödig att nämna. I stället ska jag framhålla att allt ju finns inom mycket nära räckhåll.

7. Balkongen. Vi ärvde skjutfönster av den förra hyresgästen — fasadens enda balkong i glas. Fönstrena stänger ute något av vinterkylan (se nr. 4) och hindrar regn och snö från att falla ned på den tvätt som inte gått att hänga i badrummet. De är litet besvärliga att stänga. Ett av dem lossnade en gång när En Viss Dam försökte stänga dem med våld — kilovis med glas i stålram föll ned från sitt fäste, och hon vet själv inte hur hon lyckades få tag i åbäket och mjukt lägga det på golvet utan att allt och alla träffades av glasskärvor. Man ska ha reflexer… Det visade sig att upphängningen var av gummi. Gummi spricker såsmåningom. Helt svart, med hjälp av min Händige Fader (jag är hopplös) sattes fönstret in igen — gummit byttes mot aluminium. Memento: Berätta inte för nästa gäst att det andra fönstret fortfarande kan lossna närsomhelst. Däremot bör de veta att Bolaget mer än gärna tar betalt och extra hyra för fönster som de själva inte satt dit. Det är bara att påpeka faktum och kämpa emot.

Så långt sträcker sig ettan och min lista. Jag ska bjuda på kaffe och kanske även kakor, och hålla konversationen igång, under noggrant undvikande av de sju punkterna ovan. Något måste jag ju säga — annars börjar folk att tänka, vilket också är farligt — men Gud hjälpe mig att i denna kommande dag hålla min stora käft stängd.

Joakim Ceder.