En grävling. En räv. En till grävling. Och som bortkommen liksvepning åt dessa motorvägens fallna hänger, en kilometer längre ned, en jättelik chockrosa tröja — detta är vad människan lämnat efter sig. E18 dånar likgiltigt förbi. En familjetragedi av stora mått, katten Mjau, nej, snälle hunden Sunny liger död vid vägrenen, semestern är förstörd... men grävlingen är inte en av oss, ånej, och knappast någon kan ha sett att räven hade en vacker päls, rödorange, fladdrande böljande i draget från trafiken...

I sådana sammanhang går mina tankar till alltid till stor- och småviltjägaren Nils, norra Dalsland. Han är rolig att lyssna på, liksom alla som gör lögnen till en konstform. Men det märkliga med jägare (till skillnad från sportfiskare) är att svadan så småningom övergår i moll, till ett slags försvarstal för den egna existensen: Överallt kryllar det av vilt, det måste skjutas av, et cetera tills man grips av förundran över hur naturen en gång kunnat hålla balansen själv utan vare sig älgstudsare eller krut.
Jag har inte det minsta förtroende för denna sorts jägarmatematik, vars formel uppställs enligt följande:

En jägare ser en älg. Älgen skyndar bort med stora kliv, men blir så småningom sedd av en annan jägare.

Det blir två älgar.

Bort fort kvickt! Älgen försvinner mellan stammarna och lyckas hålla sig undan ett bra tag men blir till sist upptäckt av jägare nummer tre —

Älgen har nu blivit trillingar. Det gör alltså inget om man fäller en av dem.

Andra djur har inte samma respekt med sig och blir inte föremål för de fria räknekonsterna, eller som Nisse säger:
"Grävvvlingar dä ä skadedjur å dôm skjuter ja så fort ja ser dôm".

Jag närmar mig Stockholm och slutet på min betraktelse — men nu såg jag faktiskt ännu en stackars grävling.

Ord och bild: Joakim Ceder.