En röd sportbil till Bellman

Det står en röd sportig bil utanför huset där Bellman levde i många år. Kanske hade han köpt den om sådana varit till salu då (för att ytterligare fördärva sin ekonomi) men sannolikare är att han ändå tagit sin sista daler till närmsta krog, för det kunde han behöva:
Lilla Charles, sov sött i frid, du får tids nog vaka,
Tids nog se vår onda tid och hennes gala smaka.
Världen är en sorgeö;
bäst man andas skall man dö
och bli mull tillbaka
— så får man inte längre sjunga för barn. Bellmans skamlöst vällustiga kroppslighet och fylleri blandas på sirligaste sätt med blekaste Döden, ständigt lurande bak nästa dörr, och det passar oss inte riktigt. Yra och förnuftiga slår våra vardagsjag bort det där, för vi lever i framstegens tid och är ju gubevars odödliga. Vi är med andra ord aspackade som aldrig förr uppå tron på vår egen rationella nykterhet. Blodet rusar i samhällskroppen, nerverna brusar av köpkraft och hausse i hjärtat som bultar alltför tungt och fort. Alla svartvita varningstexter ignoreras:

”Konsumtionsberoende skadar Din och Jordens hälsa allvarligt!”
Samhällskroppen raglar runt på stan, bedyrande att ”NeJ jAg äR iNte fUll!” och hittar till sist skalden på en av de tusentals krogar där han stämplar in, så fort han hängt upp rocken på kontoret och lämnat den där. Den sätter sig bredvid Bellman, flåsar:
”Broder Bellman, käre hörredu! Om du inte skrev och drack så mycket…(hick)…så skulle du ha råd med en röd sportbil.”
Men broder Bellman är inte intresserad av sin symboliska befattning på Svartmannagatan, utan knäpper än på lutan och stirrar djupt i sitt glas:
…och du som pratar där så stort,
med band och stjärnor på din rock,
ren snickarn kistan färdig gjort
och hyvlar på dess lock.
Tycker du att graven är för djup
nå välan så tag dig då en sup
tag dig så dito en dito två dito tre,
så dör du nöjdare.
Han blev aldrig någon riktig ämbetsman, inte affärsman, börsmäklare eller något annat nyttigt. Han skänkte eftervärlden glädje. I all onykter klarsynthet kunde han skänkt oss eftertanke också. Livet var kort på Bellmans tid, men stress visste ingen vad det var. Nu blir vi gamla, men har knappt hunnit leva, far runt som dårar för att ha råd med det vi aldrig har tid att ha. Men Samhällskroppen vägrar höra på den sidan utan kör fingret i ena örat och vispar runt med andra armen:
”Jag tror på framtiden!” skrålar Kroppen medan armens berusade gester krossar vinglas och folks näsor och regnskogar,
”Jag tror på framsteg!” hojtar den och vandrar rakt in i en vägg som enligt överförnyktrad logik inte borde finnas där. Då upphör den pinsamme för ett ögonblick, och skalden gör ett nytt försök:
”Tycker du att graven är för djup…?”
”Nej men bäste broder, sjung en gladare visa, om du nu överhuvudtaget måste sjunga, och kom hit hjälp till och gräv!”


Text och bild: Joakim Ceder