Den gamla sortens krämare finns ännu. För en tid sedan såg jag ett par fina exemplar i en icke namngiven hattaffär på Västerlånggatan, Gamla Stan.
”Den passar dig utmärkt!” sa paret, oavsett vilken sorts hatt jag provade. Han var ungefär två meter lång, frugan-kollegan ungefär hälften av detta, så både uppifrån och nedifrån hördes det ständiga omkvädet — stormhatt, flathatt, kubb — ”den passar dig utmärkt!”

Jag sa att jag letade efter något mjukt med brätten — ingen stetsonhatt, dock, något mera sansat. Från ovan, med andakt: ”Det här är den b-ä-s-t-a hatten som finns: en Borsalino…”
Underifrån: ”Den passar dig utmärkt!”
Von Oben: ”Den är italiensk…”

Den i övrigt utmärkta hatten balanserade på mina öron och gled snart ned framför mina ögon.
”Den passar inte.” Då började herr butiksinnehavaren stoppa italienaren med omslagspapper på insidan, gav tillbaks den och påstod att den nu passade utmärkt. Jag rättade till deras stackars Borsalino, och hela huvudet prasslade och knastrade som ett mindre riksdagsprotokoll.
”Du vänjer dig.”
”Den passar dig utm-”
”Nej tack. Jag har redan för mycket papper i huvudet. Och om det regnar?”
Jag minns inte svaret. Nu fick det räcka. Lämnade ifrån mig hatteländet och retirerade med det värsta som man kan säga till en handlare:
”Jag återkommer.” De vet att jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv tänker sätta foten i deras lilla krämarhåla och de måste likförbaskat ta fram sitt falskaste leende, drypande av plast, och grina ”välkommen tillbaka!”

Den som söker hattar och liknande hänvisas å det hjärtligaste till Hattbaren på Götgatan, ett ställe med större utbud och mindre fantasi. De har allt mellan baskrar och cylinderhattar, och vanligtvis också rätt storlek.

Joakim Ceder.