(Utdrag ur en ännu ej spökskriven biografi) Mattan var fastsatt i väggen med hjälp av tolvtumsspikar. Hela rummet gjorde ett allmänt spartanskt intryck. Korridorerna utanför befolkades av böjda städerskor som sopade, sopade, sopade, ständigt sopade allting för hand... Det var så min farmor och hennes väninna Ulla fann hotell "Hortensia" (eller något blommigt ditåt) under en Bulgarisk tiodagarsresa, en busstur kring 1950-60 någongång, vars vägar kantades av typiskt östeuropeiska missöden. Här finns inte utrymme att återge dem alla. — Jag vet inte om detta underbara ställe fortfarande finns i den lilla staden på Svartahavskusten i Bulgarien, framför allt inte i dåvarande skick. — Där fanns som redan antytts ingen dammsugare (stadens enda offentliga dito ryktades betjäna hotellet som beboddes av amerikaner). Den första nyckeln till rummet gick av, och som betjäningen var i samma klass som nyckeln fick väninnorna vänta till morgondagen och barrikadera dörren med stolar. Nåväl! Tak över huvudet, låt ta en liten dusch, gå och lägga sig, imorgon är en ny dag... Toalettpappret låg i prydligt vikta ark (handklippta?) i en korg, som man placerat i en nisch i väggen. Varje gång som dörren öppnades seglade arken ut, prövade sina vita vingar och lade sig sedan nöjda på golvet, som inte var torrt. Sagda golv stod i direktförbindelse med golvet i vardagsrummet, allt enligt principen för kommunicerande kärl. Med andra ord: Väninnorna tog sig varsin dusch, de gick för att lägga sig, och upptäckte att golvet plaskade upp till fotknölarna. Det fanns ingen som helst tröskel mellan bad- och sovrummet. (Den kanske inte ingick i femårsplanen.) Dock: Städerskorna var väldigt trevliga och försåg varje dag rummet med blommor, och på väg därifrån donerade väninnorna en hel del av sin resegarderob till dem — i smyg. Städerskornas överordnade skulle inte få veta att deras anställda förletts att sänka sig till västlig standard. Resten av resan genom utoipen Bulgarien fortsatte under diverse uppvisningar: En kollektiv plantage vars huvudbyggnad bestod av idel sängar och inget annat bjöd resegruppen på saft och alltför stora klibbiga bitar sött, efter att man visat upp gårdens stolthet: Elektriskt ljus. Detta skedde i sin tur efter att gruppen fått bevista en obegriplig föreläsning vid något slags agronomiskt seminarium — förmodligen om liknande framsteg. Inget av detta nådde upp till gruppens besök hos tandläkaren. Han var högst provisoriskt utrustad, och tog just emot en kusligt villig kund, som lade sig i stolen med ett nästintill tandlöst leende och glatt lät det bli ännu tandlösare. Om han kände några smärtor så visade han det inte. Tappert — men det tjänade ingenting till. Gruppen begrep att det var teater och att patienten fått betalt sedan många tänder tillbaka. Man visades mycket underligt. Men de hade tur med vädret, det var varmt och skönt och vid Svarta havet fanns en underbar sandstrand. I sanningens namn ska det sägas att våra hjältar visste att också göra bort sig själva. När väninnorna på egen hand besökte ett värdshus ("ett ruckel på en kulle", påstod farmor efteråt, om än med vacker utsikt) ville Ulla beställa. Hon talade nämligen Tyska minsann, och var sålunda intereuropeiskt Begriplig. De satte sig vid bordet. Hon pekade i menyn (författad på köksbulgariska). En stund gick. Personalen hade mycket roligt åt något, men försökte hålla sig allvarlig. Beställningen serverades. Resten av restaurangen försökte inte hålla sig allvarlig. Väninnorna hade beställt två stora sejdlar med öl, samt chokladtårta. Det var tider, det. Joakim Ceder. |