Om lortiga bestick, retorisk envishet och Monty Phyton.

Följande samtal utspelade sig på konditori Alimenta, Ingalunda Centrum, mellan En Viss Mycket Renlig Dam och hennes motpol, ställets servitris, båda lika envisa:

..."Hallå, domhär knivarna är ju smutsiga..."
"Näe, det är dom inte."
"Joo, hur diskar ni domhär? Med diskmaskin eller för hand?"
"Med diskmaskin."
"Fungerar den?"
(Ohörbart svar.)
"Dethär är ett café, folk kommer hit och äter, det ska vara rent och fint..."
(Tigande protest. Likväl försvinner knivarna ur allmän åsyn, alla utom två.)

Scenen påminner mig snart om Papegojsketchen, det bästa som Monty Python gjort. John Cleese försöker förgäves lämna tillbaka en papegoja (av den påstådda rasen Norwegian Blue) till djuraffären, emedan den visat sig vara död redan vid köpet — inte vilandes middag, som expediten (Michael Palin) påstått. Den senare blånekar. Fågeln vilar, den längtar efter fjorderna, den är allt utom död, medan kunden lika kategoriskt hävdar att gojan är just död på alla tänkbara uppräkneliga sätt.

Låt oss nu bli slyngelaktigt allvarliga. Precis som i fallet med de smutsiga konditoribesticken har bägge parter nu gjort sig fullkomligt oberoende av de mest simpla fakta — "Jag vet att jag har fel, men jag ger mig inte", som salig farmorsmor Signe brukade uttrycka det — till nackdel för den som till äventyrs skulle råka ha rätt. Rätt och fel? Sådana parametrar har precis upphävts tillsammans med höger och vänster, sanning och falskhet, upp och ned och andra sådana oväsentligheter. Nu måste vi hitta på ett namn på fenomenet: Låt oss kalla sagda trick för Retorisk envishet.

"...Jag vet att jag råkade flyga in i ett par torn, ha livet av min faster, förskingra fem miljarder och har varit litet skjutglad på sistone, men jag var inte mig själv just då."
(Advokaten, förklarande:) "Försvaret hävdar tillfällig sinnesförvirring."
Vad som nyss förklarats är att det som skett egentligen inte skett eftersom det som hände hände i ett sådant tillstånd att om detta tillstånd inte inträtt så skulle det som hänt aldrig hända, varför det på sätt och vis är som om det aldrig gjort det. "Jag vet att jag har fel, men jag ger mig inte!" Sagda trick i alla dess former lägger sig som en död, kall papegojvinge över alla försök till saklighet. Om inte jag får ha rätt ska du inte heller få ha det, om jag har fel så ska du också ha fel.

Retorisk envishet är riktigt smittsam. Vår egen spegelbild käftar emot, och påstår sig fräckt nog vara originalet och ingen billig kopia — man måste kämpa emot, och med detsamma som man gör det är man fast, ett ord som står mot ett annat. Ingen utomstående kan längre avgöra vem som sitter på fakta, vinlägger sig om en "balanserad åsikt" och citerar båda parter i Morgonbladets extraupplaga (SPEGELBILDER GRÄLAR MED MUNNEN FULL AV TANDKRÄM) för vi ville ju vara objektiva, och avstår för säkerhets skull från att döma.

Huru hantera Retorisk envishet? Ska vi tiga, bli sokratiskt ironiska, eller rentutav sarkastiska? John Cleese lyckades på pur envishet (så även ovannämnda fröken Renlig) men vi med svagare lungor? Och vad har vi för garanti att den lungstarkes rätt motsvarar något slags seger för Sanning etc.?
(En större mängd näsvisa röster:) "Sanning? Vad är sanning? Finns det överhuvudtaget något sådant i vår otroligt förvirrade, mångfasetterade värld?"
Om de ändå kunde hålla tyst. Nu får jag inte ge mig. Jag måste käfta emot, förvandla natt till dag om så är nödvändigt, de ska ha fel om jag så måste ha rätt...

Jag vet att jag har rätt, men jag ger mig inte.

Joakim Ceder.