De kommer, och går ett varv runt verken. De går, för de har sett sig mätta Och köper... inte mina tavlor. Jag har inte nerver nog för detta. Svårare än konsten att måla i olja, en hel trave Rembrandt-daVinci-Dalí, är konsten att sedan bli kvitt sin konsthög i en segsliten kamp på gladiatoriska villkor kallad för konstutställning. I begynnelsen är kaoset. Ramarna betsas under stort kladd, tavlorna inramas. Man för det sedvanliga grälet med lokaltidningen, som gladligen skriver om alla evanemang utom ens eget, och utkämpar Det Stora Affischkriget med desto större frenesi: Jag sätter upp, de river ned, de fäster sina lappar över mina och jag river fram dem igen, bland bortsprungna katter, köpes! säljes! lokala oljudsevanemang och hopplösa fall. Regn förvandlar mina meddelanden till batik, då vårflödar skrivarbläcket i fyra osmakliga färger. VARNING! Marken under anslagstavlorna är nedlusad med häftstift. Dansa aldrig barfota i närheten av dem. Precis som med långseglingar och djuphavsexpeditioner görs således de mest hektiska omfattande förberedelser. Så lägger skeppet ut från land, och allt blir leda, tristess och stilla förtvivlan… Kanske går de än ett varv runt verken. Kanske inte priset är det rätta? Även om det nått den nedre gränsen Jag har inte nerver nog för detta. Mest tröstlös av dem alla var dock en utställning som jag hade i Gamla Stan. Den började nog så tjusigt med Vernissage: Folk, en stor skål bål, blommor och grattisgrattis. Galleriet låg i ett hus från 1700-talet, ännu lika rått och dragit, särskilllt när det regnade på gården utanför — lokalen låg på en innergård, dit få vågade sig in. Det fanns plakat utanför — de var mer eller mindre spillved, och om inte vinden fällde dem så föll de offer för de i gränden olovligen körande eller av alldeles egen kraft. När det regnade och drog kom ingen. Under klart väder kom några få då och då. Annars hade jag, alla dagar efter vernissagen, inte mycket att göra. (Lugnare själar hade tagit med sig en mycket tjock bok, jag kunde kanske också ha fått något skrivet – men då besatt jag inte samma fatalistiska tålamod.) En stor skål fruktbål och en stor skål med japanska nötter var mitt sällskap. (Riktiga japaner fanns i ymnighet på Stortorget straxt intill, men mina skyltar var bara tvåspråkiga, så de kom aldrig in. Men något fåtal engelskor fick jag.) Frukten i bålen blev såsmåningom rätt hemsk, men även avslaget vin duger åt en dyster konstnär. Inget fel på promillehalten — under dagarnas lopp genomgick vinet troligen en omjäsning i sagda sursaft. Nötterna: Jag började med De Goda, sedan nåddes De Knapervärda och till sist De Avskyvärda… Förlåt? Ja, jag vet att jag åt dem i alla fall! I två veckors utställningstid levde jag på bitterbål och sorgsna japanska nötter. Plötsligt tycks sig någon intressera Han vill ha, men måste få fundera Sedan ser jag honom inte mera Jag har inte nerver nog för detta. Det var dystert, men inte alltid tyst. Storkyrkan bingade och bångade och gav eländet tidsmässig inramning, bing, bing, bing, bing… detta betydde fyra kvart, d.v.s. heltimme, följt av boåång boåång boåång: Klockan är prick tre. Tyska kyrkan hjälpte till. Några eftermiddagar var det "musik". Mäster-Olofsgården (som stället heter) har ungdomsverksamhet, och ovanför mig övade ibland en mycket ung blåsorkester. Tinnitus i all ära, de tog priset. Instrumenten brukade träffa rätt på någon halvton när, och om de fick tid på sig nådde de samtidigt de noter som ingår i Elvis Presleys Love me tender, av allt i världen, trumpeter, tubor, walthorn, basun, Love me tender, love me true... boåång boåång boåång boåång boåång, svarade klockorna. Gården hade fritidsverksamhet i dörren alldeles intill. Ungarna kom in ibland och befriade mig från några av nötterna, och frågade med ständig förundran: "Har du målat den där?!?!" Ja. "Har du målat…" Jaa! Nej, det var roliga ungar, om än naturligtvis hopplösa, och den bästa modell jag någonsin kommer att ha haft hette Amanda: Hon kunde stå absolut blickstilla, utan att därför se dum ut eller göra sig till. Sådant är inte vanligt, inte bland tolvåringar och knappast senare heller… "När ska ni gifta er?" frågade Amanda. "Vid midnatt!" svarade jag och fästmön. "Vardå?" "Tyska kyrkan alldeles intill!" "Får ja vara med?" "Javisst!" — vi hade liksom fånroligt. Det var iallafall bättre än blåsorkestrar. De sista dagarna var mest regn och kyla, och hade jag inte haft en fästmö som kom med varm choklad, en kompis som kom med kaffe, en gitarr och vänner som kom med moraliskt stöd hade jag väl blivit tokig… Bitterbålen hjälpte också mot utställarvånda. Text och ramar: Joakim Ceder. |