Denna gryta är resultatet av en kulturkrock, och smakar likadant. Huvudingredienserna är falukorv (kvantitet) — representerandes Sverige, matig men i sig själv tråkig och färglös, och stark pepperoni (kvalitet) som representerar Balkan — alltför magstark och explosiv. Se nu till att få tag i riktigt eldig sådan, inte den större, milda kebabvarianten utan vallfärden till den lilla ”utländska” butiken, där de står och lyser giftgröna i glasburkar, ofta med texten ”Scharfe Pfepfferoni” och utgångsdatum decennier framåt. Tre sådana där småsaker räcker för att göra en hel falukorv oätlig, tag alltså enochelnhalv eller två.
(…eller tre då, men skyll er själva.)
Stor gryta! Lök! Två stora gullökar skall vi hava. De hackas och bränns gyllenbruna på grytans botten tillsammans med skamlösa kvantiteter olja:
”Inte mera olja! Det räcker nu!”
”Lite till! Lite till!”
”Stooopp!”
Et cetera. Det är ett av det Balkanska kökets heligare dogmer att allt må dränkas i olja. Det är mestadels lamm som vederfars denna behandling, enär samma kök består till så stor del av lamm. Men fortsättom:
När löken fått färg är det dags för den strimlade korven att också få en chans. Så tillsätter man grovhackade champinjoner, pinfärska champinjoner, vars saft hindrar det hela från att snart brännas vid… rör om! Vad sägs om vitlök? Ha i några klyftor, det är bra mot förkylning, krossade, pressade, skivade, hackade, hela, vilket ni vill. Ni som är välsignade med köksfläkt sätter nu lämpligen på denna. Jag ser ingenting! Var är grytan?
Bredvid den blivande anrättningen rekommenderar jag ris, gärna färgsatt med en salt-örtblandning kallad Vegeta (spana i ovannämnda butik). Det kan vara dags att sätta på riset nu, men osaliga köksandar hindrar ändå alltid ris och gryta från att bli klara samtidigt. Exakt samma sak kommer att ske om ni till anrättningen väljer att ha en gryta med pasta.
Krossade tomater tillsätts — inte till riset, till grytan — någon liter, som reduceras, d.v.s. bortkokas efter behag tills önskad konsistens på blandningen nås. Den som saknar tålamod med redan tveksamma grytor häller i så mycket som tycks räcka, och väntar sedan inte alltför länge…rör om! Krossad svartpeppar — kanske. Litet salt — kanske. Hela härligheten är annars att pepperonin gör jobbet… ni har väl inte glömt pepperonin? Den skulle ni finhackat (glöm inte att kärnorna ska med) och haft i för länge sen, lämpligen i jämnhöjd med korven.
I sista minuten: Strimlor av röd paprika hälls i (då blir den inte så bedrövligt sönderkokt och sladdrig) som rent symbolisk eftergift åt Nyttigheten. Sagda gudinna kräver också att ni äter grönsaker till, men det var ingen nyhet. En blandning av gurka, tomater, grönsallad, något olivolja med örter och fetaost o.s.v. rekommenderas den som inte finner att två grytor redan är tillräckligt att hålla reda på. Eller blir det för mycket olja?
”Inte mera olja! Det räcker nu!”
”Lite till! Lite till!”
Fem sekunder före servering krossas ett större antal blad färsk basilika över grytan, för livet är inte bara pepperoni. En halvmetersbaguette tas fram, eller tillochmed en brödig löpmeter om ni hittar, minst en flaska tyngre rött öppnas, det behövs för att ta udden av grytan; gärna något i stil med Bourgogne. Man är riktigt duktig om man hinner med allt detta på fem sekunder. Bjud in så många som möjligt, annars får ni äta falugryta resten av veckan.
Få se nu:
En hel falukorv
Ett par stora gullökar
Stark pepperoni enl. ovan.
Olja, olja, olja.
Vitlök, klyftvis.
Pinfärska champinjoner, ungefär lika mycket svamp som korv
— eller en liter krossade eller passerade tomater, eller så mycket eller litet som nu behövs (man kan ju även fejka med hjälp av tomatpuré utvispad i mjölk)
Ris enl. ovan eller pasta.
Allra sist:
Färsk basilika
Röd paprika, ett par
Bröd, sallad, vin.
Bon appetit!
Kock: Joakim Ceder.