Senast jag såg min väninna så stod hon på en bro, och hennes nya hår fladdrade i vinden. Det brukade alltid vara ostyrigt på gränsen på tovigt, men nu böljade det i silkeslena toppar och slingor som bara måste skapa avundsjuka hos den övriga kvinnligheten.
"Har du klippt dig? Vackert hår!"
"Fan ta mitt vackra hår."
"Jamen det är jättefint, ju!"
Men väninnan berättade:

Vet du var korsningen mellan Tenngjutarbacken och Svinesundsgatan ligger? Inte jag heller. Där hittade jag en sån där konstig liten butik. Gubben påstod att han hade allt, precis allt!
"Har ni något som får håret att bölja sådär som i dom jävla reklamfilmerna?", frågade jag, för jag hade en sån där riktigt rufsig dag.
"Ja", svarade han, och sen sa han liksom försiktigt, "är du verkligen säker?"
Jag tog fram plånboken.

I början var allt underbart. Man bara tar medlet och gnider in det på kvällen, på morgonen ligger vartenda strå i perfekt ordning; en lätt dusch är allt som behövs. Sen vaknar håret till liv och rör sig liksom i vågor hela resten av dagen. — Nej, det är inte alls "underbart"! Hör här: Min första dejt på evigheter, håret rör sig som i en reklamfilm, han har med sig rosor till mig och vi går till restaurangen... Då händer det! Vi sätter oss vi bordet, och han undrar om det drar därinne? Håret fladdrar lekfullt i den vind som inte finns. Jag försöker äta, jag försöker koncentrera mig på honom mitt emot, men det jävla håret slutar inte fladdra! Kvällen är förstörd, håret fladdrar fortfarande på vägen hem, det fladdrar när jag försöker äta, när jag försöker sova, jag har inget liv längre, bara hår. Och det är sådär äckligt silkeslent också, så varken jag eller mina frisörer kan hålla tag i det, än mindre klippa det...

"Men kan du inte lämna tillbaka medlet till butiken?"
"Jag försökte. Men när jag äntligen hittade tillbaka till Tenngjutarbacken så var butiken borta, där fanns bara en tegelvägg. Förresten så var Svinesundsgatan också borta."



Text och bild: Joakim Ceder.