Oh Captain, my captainOur fearful trip is done
The ship has weathered every rack
The prize we sought is won…
Ungefär så börjar en lika sorglig som känd dikt av Whitman. Skeppet kanske har landat, men kapten är död. Detta skrivs till minne av min farfar Helge, dels för att komma ihåg, dels för att erkänna hur kusligt litet jag vet. Han föddes 1919, i en värld som var totalt annorlunda än vår, full av kor, hästar och grisar. Han hade att välja mellan att gå till sjöss eller att bli bonddräng: Han gick till sjöss. Väl i det marina blev han först skicklig signalist (han ska ha vunnit något pris för sitt skickliga flaggviftande och morsekodande) och så småningom befälhavare på minsvepare och liknande --- det blev krig, och nu behövdes utbildat folk. En del tid tillbringades med minsvepning (en farlig sport) en del på pansarskeppet Manligheten. Det skedde en olycka där. En ångpanna exploderade, och tog några av hans bästa vänner med sig. Om det hade varit tio minuter tidigare så hade han själv varit med. Den som letar i gamla tidningar efter händelsen finner inte ett ord om detta, för det var som sagt krig och allt mörklades. Under resten av sitt liv skulle han vara liksom både humoristisk men fruktansvärt allvarsam. Jag har en känsla av att denna händelse bidrog.
Vad som rörde sig i hans huvud under dessa krigiska år vet jag inte. Han träffade damen som skulle bli min farmor och under samma krig gifte de sig för att överhuvudtaget få umgås. (Trots att jag själv är historiker, eller kanske just därför, kan jag inte få rätsida på denna paradox: Det var inte mer än sexti år sedan, en värld som var mycket lik vår men ändå så helt en annan.) Det var ett krigsbröllop, där alla bidrog med ransoneringskort för att få tårtan att gå ihop. Efter kriget behövdes han inte längre som kapten, eller kände åtminstone inte så. Han var lärare i matematik ett tag (jag vet inte så mycket om denna period) och studerade sedan till ingenjör under rätt knappa förhållanden, samtidigt med fru och barn att försörja. Ett längre tag var han ingenjör och sysslade bland annat med radar och målsökningssystem. Jag har en känsla av att han tyckte att hanteringen var ganska mordisk: Apparaturerna han utvecklade skulle ju faktiskt ta livet av folk, om än i uniform, och det pratades aldrig högt om detta. På fritiden var han febrilt sysselsatt med att rädda liv; han nästan bodde i sitt garage som, om inte en bil stått i vägen (jag återkommer till denna) tillfullo liknat den galne vetenskapsmannens tillhåll: Tänger, beräkningar, verktyg, ritningar (bland annat på ett vindkraftverk till havs, bestående av en karusell båtar) --- framför allt till halkvarnaren som nu finns på många bilar (den såldes ett tag som ”Alert”) och som tack fick han en bil av Saab. Så småningom fick han också se någon annan ta äran för uppfinningen.
Min farfars sista tid var inte rolig. Efter ett slaganfall blev han liksom en skugga av sitt forna jag; inte så att energin saknades, men den hade längre någon riktning. Kompassen blev ännu rörligare efter nummer två (och fler än två prövningar för min farmor) då han började förlora gränsen mellan nutiden och det ovanstående. Mycket mer finns inte att säga, framför allt inte efter nummer tre (jag har tappat räkningen) eftersom det sista inte hör till hans egentliga levnad utan mest är som en förvirrad epilog. Den passade honom illa, för hans litet militära stelhet, hans artighet var en del av hans charm, och den avtog på senare år. Det sista jag mins är ändå ett leende. Kanske inte i särskilt full klarhet om vem hans barnbarn egentligen var, men ett leende likafullt. Året är 2008.
--- Text, foto: Joakim Ceder
Vad som rörde sig i hans huvud under dessa krigiska år vet jag inte. Han träffade damen som skulle bli min farmor och under samma krig gifte de sig för att överhuvudtaget få umgås. (Trots att jag själv är historiker, eller kanske just därför, kan jag inte få rätsida på denna paradox: Det var inte mer än sexti år sedan, en värld som var mycket lik vår men ändå så helt en annan.) Det var ett krigsbröllop, där alla bidrog med ransoneringskort för att få tårtan att gå ihop. Efter kriget behövdes han inte längre som kapten, eller kände åtminstone inte så. Han var lärare i matematik ett tag (jag vet inte så mycket om denna period) och studerade sedan till ingenjör under rätt knappa förhållanden, samtidigt med fru och barn att försörja. Ett längre tag var han ingenjör och sysslade bland annat med radar och målsökningssystem. Jag har en känsla av att han tyckte att hanteringen var ganska mordisk: Apparaturerna han utvecklade skulle ju faktiskt ta livet av folk, om än i uniform, och det pratades aldrig högt om detta. På fritiden var han febrilt sysselsatt med att rädda liv; han nästan bodde i sitt garage som, om inte en bil stått i vägen (jag återkommer till denna) tillfullo liknat den galne vetenskapsmannens tillhåll: Tänger, beräkningar, verktyg, ritningar (bland annat på ett vindkraftverk till havs, bestående av en karusell båtar) --- framför allt till halkvarnaren som nu finns på många bilar (den såldes ett tag som ”Alert”) och som tack fick han en bil av Saab. Så småningom fick han också se någon annan ta äran för uppfinningen.
Min farfars sista tid var inte rolig. Efter ett slaganfall blev han liksom en skugga av sitt forna jag; inte så att energin saknades, men den hade längre någon riktning. Kompassen blev ännu rörligare efter nummer två (och fler än två prövningar för min farmor) då han började förlora gränsen mellan nutiden och det ovanstående. Mycket mer finns inte att säga, framför allt inte efter nummer tre (jag har tappat räkningen) eftersom det sista inte hör till hans egentliga levnad utan mest är som en förvirrad epilog. Den passade honom illa, för hans litet militära stelhet, hans artighet var en del av hans charm, och den avtog på senare år. Det sista jag mins är ändå ett leende. Kanske inte i särskilt full klarhet om vem hans barnbarn egentligen var, men ett leende likafullt. Året är 2008.
--- Text, foto: Joakim Ceder