Krishna och Radha, Krishna och Radha... Den indiska filmens mest lysande företräde över den västerländska är att aldrig besväras av att behöva en originell handling som sådan. Guden Krishna [krsna] spelar flöjt och älskar Radha, på sitt gudomigt disträa sätt. Radha, en gopiflicka, älskar då definitivt Krishna. (Gopi = lättklädda fåraherdinnor som inte bara umgås med får.) Hon får honom aldrig. Eller så får hon honom — varvid bröllop alldeles ovillkårligen måste stånda efter bara treochenhalv timme i biofåtöljerna, eller kanske fyra. Dessa är de två handlingar som är kända för filmskaparna i Mumbai (Bombay), oavsett i vilken förvrängd epok som de förlagts i. De kan inte anklagas för pedantisk historieläsning. — Fyra timmar av vad? Om vår hjälte är allmänt lycklig, om hjältinnan funderar på att börja gråta eller om birollen råkar nysa — genast hoppar tre miljoner dansare och dansöser klädda i alla omöjliga färger ut genom de ädelstenstensbesatta garderoberna och hela biosalongen sprängs och imploderar av sitar, tabla, flöjter, tambura veena mridangam violiner sarod duggi ghatam santoor och synthar vilket allt dränks av sång: Trallalla tralla trallallaaa! Hon ska giftas bort idaa! Ha, Ha, Hooo! Hon ska säljas som en ko! Dansen virvlar — varje kroppsdel virvlar åt sitt eget håll — hela världen skuttar och snurrar som ett vildsint technicolorkalejdoskop i sin perfekt koreograferade fånighet. Föräldrarna vet bäst! Hon ska säljas som en häst! Folkhavet utför nu några galopperande rörelser. Om detta är vår bild av Österlandet, är det inte märkligt att vi aldrig lyckats ta dess kvinnoproblem på allvar. Sådan hustruhandel med våra nyare och blivande medborgarinnor pågår verkligen här, men tycks oss lika otrolig som om sariklädda danserskor plötsligt skulle hoppa fram ur snön med flöjter och tamburiner. Enligt historikern Peter Englund var Det lyckliga Slutet engång en sällsynt fågel i all kärleksdikt — han nämner denna nya och rätt revolutionerande idés europeiska framväxt i sin bok om det 30-åriga kriget. När den nådde indisk dikt och scen vet jag inte. Att Radha och Krishna får varandra är ett brott mot mytologien men inte mot traditionen, för oavsett till vilka skådespelare och rollfigurer de reinkarnerats till så måste hon få hennafärg på händerna och stå brud, och även han är bunden för evigt till sagda dam. Att paret bröllopslöst skulle kunna leva lyckliga i alla sina dagar, eller så länge de nu vill, är en chockerande otänkbarhet i Bollywood. Det vanligaste sättet att avsluta en film var därför länge att brudens och brudgummens läppar närmar sig medan regnbågsfärgad bröllopsyra pågår i bakgrunden — Klipp, förgudsskull, några rutor innan de faktiskt möts. Jag behöver inte nämna att sådan prydhet i klipprummet också omöjliggör mer horisontella scener från bröllopskammaren. Grafiskt sett är detta synd, eftersom Mumbais besatthet av 70mm:s bredbild — faktiskt bara ett annat sätt att säga att en bild är smal och trång på höjden — tvingar dem till ständigt horisontella bildlösningar. Vad som räknas är inte nyanser, utan kvantitet, i bildyta, i färgstyrka, ...i människor, som gifter sig och på något bortklippt sätt får barn som gifter sig och får barn som gifter sig och får barn, så många och så fort som möjligt. Tiden rör sig i eviga cykler, en ändlösa takters kalpa raga spelad på en sitar vars strängar aldrig går av. Och människor som är som maskrosor, vilka endast tänker på att gå i blom och bli ständigt nya identiska maskrosor, är också dömda till att i all evighet upprepa sina föregångares misstag allt tills Jorden spricker. Den indiska filmen har hittills inte visat mig vilka sånger, kulörer och danser som lämpligast akompanjerar den bittra tystnad och det citronsura trettioårskrig som ett misslyckat äktenskap utgör: Ned från kryddhyllor och ur kylskåp hoppar mängder av medelålders bråkstakar som blåser i stridslurar, dansar dito danser och sjunger en vi-skulle-aldrig-ha-gift-oss-sång... Den har inte heller visat mig berättelsen i flödande klanger och färgtoner klara om hon vars mål är vidare, självständigare, bättre och högre än något som Bollywood kan tänkas begripa: Sången om en människa som är värd något i sig själv. O Vishnupad, Upplys mig, var löser man in biljetten? Den filmen vill jag se! Text och tapeter: Joakim Ceder. |