Det allt oheligare kriget i och kring Det heliga landet har nu genererat så mycket skrivklåda i denna tidning att jag inte längre kan sitta still. Debatt! Det liksom rycker och spritter i mig, jag vill också sjunga med i denna dissonanta kör! Mitt bidrag till oharmonierna är en förhoppningsvis politiskt inkorrekt syn på sakernas tillstånd vad gäller Israel, Palestina, Hizbollah etc. Då skulle man ju kunna chockera en och annan, och sådant är alltid roligt.

Det politiskt korrekta häromkring är väl att stå på Palestinas sida — jag har sällan sett någon massdemonstration på Sergels torg för Israels sak. Varför? Det är så synd om de förra. Israelerna har flyg och stridsvagnar och grävmaskiner som gräver upp ens hem och bulldozrar som bygger murar över ruinerna, rakt genom ens apelsinlund, by eller sovrum. Palestinierna har gossar som kastar sten, och då och då någon desperat självmordsbombare. Detta om de nuvarande styrkeförhållandena, som inte säger att någon part är moraliskt överlägsen den andra. Israel kör sina tanks, Palestina kastar sten. Om palestinierna hade stridsvagnarna och israelerna endast stenar så skulle palestinierna med glädje rulla fram på sina larvfötter och avfyra granater mot israelerna, vilka liksom David finge svara med att bara kunna slunga sten — vem vet, det kanske skulle uppstå självmordsbombare även bland dem.

Allt käbbel om vem det är mest synd om gör bara saken värre — precis som grälet om vem som är mest skyldig. Ni glömmer: Det är krig. Och krig måste betraktas som ett amoraliskt tillstånd, en etikens ingenmansland där det inte längre är lönt att fråga vem som började skjuta. Kriget gör alla deltagare skyldiga med tiden, och det blir synd om alla som kommer i vägen för det. Varför ska det då vara mest synd om den ena parten, varför ska den andra parten vara mest skyldig? Jo, så rättfärdigar man nämligen kriget! Visst brukar demonstrationer för den ena eller andra eller tredje av parterna önska sig fred — dock en för dem själva gynnsam fred, med andra ord en segerfred. Alltså måste man först vinna kriget som ingen någonsin kunnat vinna — det är som att försöka släcka en eld med bensin.

Så vitt jag kan begripa har båda parter rätt att existera (trots gemensamma förfäktanden om motsatsen). I övrigt vägrar jag att ha en åsikt (även om jag kanske har en — helst en åsikt så olik Svenssons som möjligt) vägrar ställa mig på någons sida överhuvudtaget. Uppmuntra dem inte. Jag vägrar också att kritisera någon av parterna mer än den andra, för jag vill inte ens andligen bidra till detta krig...
Jag vägrar delta.


Text och bakgrund: Joakim Ceder.