i vilken fenomenet Förjul förklaras.
Nu är julen kommen
Detta år har jag inte lyckats uppbåda någon som helst entusiasm. Julen är mycket mörk och kulen, snön effektivt bortsmält, klapparna effektivt hållna till ett minimum och julkorten -- i de fall jag orkat bry mig om julkort, jag utkämpar envig mot den förkylning jag inte har tid att sätta igång med -- ivägskickade, märkta eller omärkta "Prioritaire". Som Tom Lehrer sjunger:
Christmastime is here, by golly
Men själva själen saknas. Kanske för att julaftonens dag kommer vara delvis full av någons nya svärsläkt, sällsynt svår att lära känna, eller kanske för att jag kan detta nu: Efter en viss punkt i folkökningen inomhus minskar känslan av riktigt sällskap, en inre tomhet i takt med att stugan fylls. Ändå: Senapssill, köttbullar och så skinkan; mumma, dopp i grytan och nu är det jul igen, snapsar i riklig mängd...
Det kanske är där felet ligger. Denna tomtegubben blir inte mycket lustigare av att slå i glasen nuförtiden. Kanske (om möjligt) pratigare, men jag brukar ändå inte tänka på vad jag säger, kanske ännu ett varv kommen i min även normalt excentriska orbit, men själva onykterhetens behag vägrar infinna sig. Mat då? Jag ska stå för köttbullarna (viltsmak; kan innehålla spår av nötkreatur) men av nämnda förnekade förkylning har jag bara hunger, inte aptit, medan julbord bygger på aptit bortom egentlig hunger.
Så småningom, bortom den större mängden gäster som försvinner när vårt öppna hus stängs, kan den riktiga Julaftonen infinna sig, med vad som återstår av familjens kärna samt någon enstaka moster och så. Det blir paket då -- inte många, för det har vi kommit överens om är överdrivet. Det blir gröt. De gräl som brukar kanta somligas julaftnar har vi aldrig sett röken av, så vi kanske saknar fantasi, och någon egentlig anledning att klaga har jag inte. Så stilla natt, kanske till och med heliga natt kan det bli, men en måste orka igenom förjulen först.
-- Joakim Ceder
Ad notam: Den första sången är naturligtvis av Zacharias Topelius.
nu är julen här
Lite mörk och kulen men ändå så kär?
To ignore it would be folly...
